Scen: ”Århundradets kärlekshistoria” på Örebro Teater (Studion)

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen torsdag, december 5th, 2024

”Århundradets kärlekshistoria”

Studion, Örebro Teater, premiär 3 december 2024

Av och med: Hanna Lekander

Regi och text: Lo Kauppi

Ljuddesign: Jenny Wilson

 

Äntligen har det blivit lite fart på Örebro Teaters experimentscen ”Studion”.

Ingång från Järntorget, där du kommer direkt in i teaterns tekniska- och rekvisitaförråd med en liten teaterbar mitt bland hyllorna för strålkastare och kabelrullar. ”Lilla Berlin”, som teaterchefen Py Huss-Wallin vill kalla sin minsta scen.

Du lotsas in i ett lite större svart rum, så gott som helt nersläckt. Ett par rader med strålkastare lyser från två håll lite svagt upp mitten av golvet där ett bord är placerat. På bordet syns konturerna av en människokropp, övertäckt av en vit duk.

Det är där hon står, Hanna Lekander och börjar sin en timme långa föreställning. Kärlekssagan om Tommy, värstingen, heroinisten, men också poeten som förtvivlat sökte någon att älska och vara trygg med.

Hanna Lekander är en sjuhelsickes skådis. Hon kan växla mellan den unga Hannas lite fåniga röst och Tommys mörka kraftfulla göteborgsdialekt. Hon trär av och på Tommys jeansjacka och växlar mellan dennes svarta hårman och sin egen bruna. Det är snabbt och intensivt. Hanna Lekander spelar med HELA kroppen, hon ålar fram på golvet, klämmer ihop sig i fosterställning eller står bredbent uppe på bordet.

Men den tempofyllda föreställningen har svårt att få fotfäste någonstans. Den växlar mellan upplästa brev och dikter (autentiska från den verklige Tommy) eller snabba dialoger och utbrott. Det blir mer collageartat än en handling du blir gripen av, tycker jag.

Ändå har Lekander haft bästa tänkbara hjälp i form av Lo Kauppi, känd skådespelare, regissör och dramatiker. Jenny Wilsons musik lägger en suggestiv stämning som väl harmonierar med det collageartade.

Alldeles i slutet stannar det hela upp. Det blir som en föreställning i föreställningen där ensamskådisen tackar för sig och vi hör den riktige Tommys stämma läsa dikten om att han ”ville vara tåren i hennes öga”, den som vandrar nerför hennes kind. Där fick historien ett verkligt fäste.

Men det fina med en scen som ”Studion” är ju att allt inte ska vara så slipat och färdigt. Så fortsätt med mer! Och heder åt Hanna Lekander som nästan ensam öppnar upp denna scen igen och dessutom med en följande länsturné ser till att Örebro Teater gör skäl för sin devis ”Hela länets teater”.

__________

Martin Dyfverman