Litteraturhistoria: Hjalmar Söderberg och eftervärlden

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension tisdag, oktober 29th, 2024

David Andersson

Hjalmar Söderberg och eftervärlden

Bokförlaget Stolpe. 176 sidor. Utkommen.

 

David Andersson, redaktör för Axess Magasin sedan 2007, har utkommit med en essäistisk litteraturhistorisk bok om hur receptionen och förändringen av den kring  Hjalmar Söderberg verk har sett ut. Detta är inte den första essäistiska bok som Andersson ger ut, utan han har en rad sådana böcker bakom sig, bland annat om Gunnar Ekelöf och Arthur Koestler men även om Henry Kissinger, modernitet och Förintelsen.

Föreliggande bok är upplagd så att den första halvan diskuterar Söderbergs verk, medan den andra diskuterar hur mottagandet av dessa har förändrats. Texten utger sig alltså ha en tydlig vinkel på sitt ämne, och en vinkel måste man ha för att kunna närma sig det.

I korta drag kan sägas att Söderberg var kritiserad under sin levnad, särskilt av professor Fredrik Böök. Söderberg och Böök skulle följa varandra som fiender genom hela livet, både gällande litteratur och politik; Böök skulle inta en tyskvänlig hållning i de båda krigen, diametralt motsatt Söderbergs hållning. Oavsett skulle man anse att Söderbergs långprosa var bristfällig, medan man medgav att kortprosan hade sina förtjänster. Men sedan på 1960-talet skedde något. Två avhandlingar lades fram, en av Bure Holmbäck, en av Sten Rein, och intresset ökade för Söderberg. 1988 kom också Bure Holmbäcks biografi och en mindre vurm för Söderberg var ett faktum; andra akademiska texter publicerades och biografiskt material kom till ytan och kastade nytt ljus på författarskapet.

Ganska kuriöst berättar texten om de olika böckernas tillkomst, dock inte samtliga. Vi får veta att Förvillelser, denna djupt omoraliska bok, gav sin författare kanske störst glädje att skriva; hur Historietter ger uttryck för sin författares ateism; hur man i Martin Bircks ungdom kan spåra existensfilosofiska paralleller till Sören Kierkegaard men även se uttryck för determinism; hur Doktor Glas, denna tankebok och helstöpta roman i ett, har likheter med Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff, och att den fick ett ljummet mottagande; hur titelkaraktären i Gertrud är modellerad efter Maria von Platen; hur Det mörknar över vägen innehåller kritik av den gamla mästaren August Strindberg; hur Hjärtats oro är ett litterärt bottennapp, enligt Andersson, och hur det uttrycker en trötthet på fiktionen, vilket bidrog till att spä på en bild av författaren som fantasisvag; och slutligen, hur Den allvarsamma leken berör det ödesbestämda, hur den är ett tidsdokument, och hur den bär på metalitterära reflektioner om fiktionen och Söderbergs litterära universum.

Som ovan sagt beskylldes Söderberg för brist på fantasi. Det är kärnpunkten i Bööks och andras kritik av författaren. Han är fantasisvag. Karaktärerna är gengångare av varandra, de är därtill platta. De för ofta argument i dessa små tankeböcker, men det är sofistiska argument och inte logiska eller trovärdiga i praktiken. Det liknar mest kåseri.

Men på 1930-talet publicerar Sven Stolpe en liten skrift om Söderberg. Den är försiktigt positiv men inte utan reservationer. Däremot börjar denna lilla bok bryta trenden som Böök satt i rörelse och man ser inte längre lika negativt på författaren. Man överöser inte den söderbergska litteraturen med beröm, men man förhåller sig mer adekvat.

När Hjalmar Söderberg dör 1941 hyllas han av den yngre författargeneration, medan den äldre är mer kritisk. Den äldre beskyllde honom för att sakna ”människoskapande fantasi”. Men en yngre författare som Gunnar Ekelöf såg dock skärpan i Söderbergs författarskap och hyllade det.

I samband med Söderbergs död hyllade även Bo Bergman sin gamla vän, men relativt reserverat. Bergman satt vid detta laget i Svenska Akademin, tillsammans med Söderbergs gamla fiende, Böök. Andersson spekulerar kring om det är anledning till att den hyllningsskrift som sedan utkom är än mer reserverat gentemot Söderberg. Man finner Bööks gamla kritik om att karaktärerna saknar djupare trovärdighet och att de dessutom är en och samma, nämligen Söderberg själv.

Men, sen så kommer 1980-talet och något händer i Söderbergs-receptionen. Allt fler avhandlingar om Söderberg läggs fram, böcker skrivs och studier och artiklar om författaren publiceras. Söderberg hyllas inte unisont, men den ljumma hållningen lättas.

Boken redogör tydligt för konjunkturerna i Söderbergs-receptionen, men vilka är orsaker därbakom? Andersson ställer förbigående diverse frågor om vad det beror på; ekonomi, omvärldsläge, ideologiska vindar eller ändringar i kulturlandskapen? Men Anderson gör inget för att försöka besvara dessa frågor. Andersson applicerar alltså ingen teori som kan förklara förändringarna, utan han förhåller sig helt deskriptiv.

Andersson är uppenbart väldigt förtrogen med Söderbergs författarskap. Han kan sin primärlitteratur och han är väl bevandrad i den omfattande sekundärlitteraturen. Det märks. Ibland hade man önskat att han stannat upp, delat med sig än mer av sin förtrogenhet och låtit texten svälla något.

Ofta märker man inte av Andersson i texten. I somliga böcker passar det bra, i andra mindre bra. Men i föreliggande bok passar det bra. Varför? Då det är andras reception av Söderberg som står i fokus, inte Anderssons egna.

Hjalmar Söderberg och eftervärlden är en trevlig liten bok. Den går fort att läsa och den är därtill enkel att läsa. Boken erbjuder en god översikt av sitt ämne. Men man undrar: Varför har man tyckt så olika om Söderberg i olika tider? Men sedan så är det ju en populärhistorisk bok, inte en tung historiebok.

—

Isak Adolfsson