Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Roman: Man skulle kanske ha varit där

Roman: Man skulle kanske ha varit där

Thomas Korsgaard

Man skulle kanske ha varit där

Översättning av Helena Hansson

Weyler. 272 sidor. Utkommen.

 

Thomas Korsgaards trilogi om Tue har kommit till sitt slut. Man skulle kanske ha varit där är den sista delen i denna anti-bildningsromanserie och den föreligger nu på svenska. Och vilken avslutning det är!

I den första delen – Om någon skulle komma förbi (2022) – fick vi följa Tue och hans liv på den konkurshotade bondgården med hans härjande pappa och hans deprimerade, spelberoende mamma. I den andra delen – En dag kommer vi att skratta åt det (2024) – kursade jordbruket, mamma var otrogen och Tue tog sig äntligen från gården och började försiktigt leva ut sin homosexualitet.

Liksom de tidigare böckerna, kännetecknas Man skulle kanske ha varit där av en karg, hårdhudad men ändå känslig berättare, Tue själv. Till skillnad från föregående volym är dock den föreliggande inte lika episodiskt berättad, utan den har ett mer linjärt, kontinuerligt narrativ. Av detta följer att boken också fokuserar mer på handling än på stämningsbyggande.

I boken har Tue flyttat till Köpenhamn för att fly sina föräldrar men just blivit vräkt. Han hankar sig fram som tidningsförsäljare och lever på provision. Det krävs en hel del list för att klara av vardagen. Av en slump träffar han en viss Laurits på ett kulturevenemang, och de två börjar ses sporadiskt. Det blir just ganska sporadiskt eftersom han inte har någonstans att bo, och han letar desperat efter ett rum. Efter ganska mycket om och men får han kvarta hos sin kollega, Victoria, och hennes mamma, som är en ansedd arkitekt. För ett tag börjar tillvaron att vända lite, och Tue börjar turista bland överklassen.

Precis som Tue var en bad gay i de föregående böckerna, så förblir han det i denna bok. Han beter sig bristande och gör alla fel i boken som man kan. Samtidigt är han homosexuell och i mångt och mycket förtryckt som sådan. Korsgaard leker förlegade plattityder – hänger hans bristande moral ihop med hans sexualitet? Självklart inte. Varför skulle den? Men genom att framställa Tue som en bad gay så vidgar Korsgaard framställningen av homosexuella.

Så, Tues dåliga karaktär kvarstår, den rent ut sagt fördjupas i denna bok. Man väntar på att Tue ska förbättras och få någon form av inre upprättelse. Men någon sådan uteblir. Tue sjunker bara djupare ned i smutsen och han gör ingenting för att ta sig ur den och bättra sig. Istället möts han bara av förakt från andra och han blir en reaktion på detta. När man bland annat driver med hans bondska, white trash-dialekt, då blir han mer white trash. Detta drag i boken gör att man kan tala om trilogin om Tue som en anti-bildningsroman.

Men Tue är ändå inte rakt igenom en reaktion på andra, han tar också många egna initiativ för att förstöra för sig själv. Man skulle vid ett första ögonkast kunna tro att Tue är determinerad av sin trasiga barndom att förstöra för sig själv, men nja. Korsgaard problematiserar. Han ställer upp Victorias mamma, Merete, som en motpol. Hon kommer också från knapra förhållanden men hon har lyckats ändå. Självklart spelar arv och miljö in, men Korsgaard tycks mena att det inte är allt.

Jämfört med den andra delen av trilogin är boken mer linjärt berättad. Den andra delen hade att hantera de problem som kommer en mittendel; det finns inget riktigt början och slut, varför den valde att vara mer episodisk. Men i den sista delen finns en tydlig linjär kurva. Saker följer tydligt på varandra i en serie av händelser och utvecklas i förhållande till det.

Texten är väldigt lätt och man läser obehindrat sida efter sida. Språket är rikt och naturligt. Man fastnar aldrig i någon klumpig formulering som slår knut på sig själv. Det hjälps av att meningarna ofta är korta. Likaså är kapitlen korta, oftast, men inte alltid, bara någon enstaka scen. Det gör det än enklare att snabbt komma framåt i boken.

Man skulle kanske ha varit där är ett värdigt avslut för trilogin, denna tour de force. Dess främsta styrka är att Korsgaard är kompromisslös i sina skildringar och kanske än mer att han aldrig hemfaller åt sentimentalitet. För Tue är en karg och hårdhudad, men han är samtidigt väldigt känslig, men mellan raderna. Det har varit ett nöje att läsa trilogin om Tue.

Isak Adolfsson

 

 

Share

Kommentarerna är stängda

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree