Roman: Vattenstatyerna

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, juni 16th, 2024

Fleur Jaeggy

Vattenstatyerna

Översättning av Viveca Melander

Nilsson förlag. 106 sidor. Utkommen.

 

Sedan Nilsson förlag började sin utgivning av Fleur Jaeggy (f. 1940) 2019, har varje ny utgiven bok blivit något av en större kulturhändelse. Åtminstone för undertecknad.

Jaeggy, som även är verksam som översättare, är schweizisk författare från Zürich, och skriver på italienska och är sedan länge bosatt i Italien. Hon var gift med Roberto Calasso (1941-2021) till dennas död och umgicks i kretsarna kring Thomas Bernhard (1931-1989) Ingeborg Bachmann (1926-1973). Föreliggande bok är också dedikerad till den sistnämnde. Inte för att boken är en pastisch på Bachmanns verk, men likheter finns; texten är suggestiv och fragmentarisk. Den gavs i original 1980, och likt Jaeggys andra verk har den en anspråkslös men tätt och informationsrik prosa samtidigt som den just är fragmentarisk.

I sin enkelhet är det en historia om en moders bortgång, men även en berättelse om en känslolös son och en distanserad far. Vår hjälte – kanske snarare en anti-hjälte – är den känslolösa sonen, Beeklam. Vid romanens början bor han i familjehusets källare och är en samlare av statyer. Han föredrar statyerna framför människorna, samtidigt som han känner en stor sorg inom sin känslokalla kropp: ”Redan från tidiga barndom hade han varit fascinerad av avbilder av sorg och stillhet […]”.

Ofta är bristen av något det man vill mest, även om man inte aktivt ger uttryck för det. Hos Beeklam finns en stor tomhet efter modern, och även om det inte kommer till uttryck så påverkar det honom mer än vad som sägs. Han finner också relationen till andra som svår och opålitlig, varför han har avskärmat sig från omvärlden. Det är kanske just därför som han så gärna umgås med sin betjänt. Det finns ju en maktasymmetri dem mellan som är till hans fördel och som gör umgänget mindre svekfullt och opålitligt.

Relationen till fadern är komplicerad. Av artighet accepterar de varandra, men relationen saknar all form av djup. Även den är asymmetrisk, men inte till Beeklams fördel denna gång. Den är osäker och utmärks av små aggressioner under ytan. En sådan relation kan inte hålla.

Halvvägs in i romanen presenteras de två enstöringarna Kaspar och Katrin, och samtidigt så spricker narrativet upp och blir högst associativt. Men mot slutet stramas trådarna till och blir mer följdriktig.

Texten är skriven ur flera karaktärers perspektiv. Främst, och framför allt inledningsvis, är den skriven som en monolog av Beeklam likt i en pjäs. Repliker och scenanvisningar anges. Men ibland ändras alltså perspektivet och berättaren blir en annan. Ändå är texten väldigt tydlig. Den är inte vulgärmodernistiskt otydlig, som exempelvis Medan jag låg och dog av William Faulkner (1897-1962) ibland kan vara och som också har ett flertal berättare som blandar perspektiv. Istället är Vattenstatyerna mer balanserad och avvägd.

Den fragmenterariska texten har en väldigt associativ disposition, och rör sig fritt och ledigt mellan olika motiv och teman. Den är också fylld med yttre händelser, men de filtreras av det inre, varför detta står i centrum för texten.

Boken har många olika klangbottnar, samtidigt som det är en berättelse med en tydlig huvudsaklig handling. Jaeggy lyckas strö ut små meningsbärande detaljer som kan betyda olika för olika läsare, och ändå är boken så koherent. Det är en tillgänglig bok, men tillgänglighet betyder inte samma sak som kommersiell. Vattenstatyerna är balanserad.

Få gör det lika bra som Jaeggy!

—

Isak Adolfsson