Roman: Händelseboken

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur lördag, februari 10th, 2024

Andrzej Tichý

Händelseboken

Albert Bonniers förlag. 683 sidor. Just utkommen.

 

Andrzej Tichý (f. 1978) har sedan debuten med Sex liter luft, etablerat sig som en författare med ett starkt socialt pathos. Texterna är ofta kulturkritiska och rör frågor om samhället men även människans plats och roll i tillvaron. Han förenar det existentiella med det ideologiska och idéhistoriska. Lika mycket som människan är allt för mänsklig för Tichý, är hon är även en samhällsmedborgare. Skildringarna av samhället tar de marginaliserade gruppernas parti, ofta genom ett klassperspektiv och en kritisk ansats gentemot rasism.

Ibland brukar man kritisera den engagerade litteraturen för att ha föga skönlitterärt värde, men det gäller inte Tichý. Hans böcker har det, ett skönlitterärt värde. Med hjälp av en ofta socialrealistisk stil lyckas han formulera en kritik av den västerländska kulturen, men kritiken överskrider sig själv.

Med nio böcker utgivna har Tichý vunnit erkännande från kritikerna. Han har varit trefaldigt nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, men även nominerad till Augustpriset. Genom Ivar Lo-Johanssons personliga pris, som han tilldelades 2022, har Tichý definitivt etablerat sig som en modern arbetarförfattare.

Precis som litteraturteoretikern Michail Bachtin ansåg att Fjodor Dostojevskijs verk ofta var polyfona, flerstämmiga – att de gav olika röster utrymme och presenterade dem utifrån sina egna premisser – så går det tala om en flerstämmighet även hos Tichý. Även om flera olika röster och perspektiv samlas i en och samma bok, så finns det en norm för vad som ska uppfattas som det gällande, överliggande perspektivet.

Så, vad är då Händelseboken för en bok? Jo, Händelseboken är en bok om en serie händelser. Texten använder sig av en fragmentarisk stil som skriver fram en rad olika narrativ. Ibland dyker karaktärerna från de små episoderna enbart upp någon enstaka gång, ibland får vi följa dem desto mer. Vad som är gemensamt för dessa gestalter är att de är moderna kulturella nomader, ofta utan eget initiativ. De har försatts i landsflykt, blivit flyktingar, tvingats att röra på sig. När detta myller av personer samlas mellan bokpärmarna, samlas även ett myller av röster. Vi får följa barnet Ajša för en stund, vi får följa den kriminella Mink, vi får följa den pretentiösa författaren Zygmunt Pereira, vi får följa uppåtsträvaren Haddad, och vi får följa många fler.

Vad alla karaktärer har gemensamt är att de på något sätt kommit i kläm i det svenska samhället. Migration, integration och identifikation är ledorden här. Med alla dessa röster har boken något encyklopediskt över sig; den refererar och sammanfattar samhällets förtryck. Den gör det också nyanserat. Ofta framställs det hur förtryckta själva förtrycker, bland annat.

Något som dock går att invända mot är att boken väldigt deskriptivt sammanställer hur samhällsstrukturen alstrar förtryck, utan att riktigt föreslå en lösning. Men självklart ska man komma ihåg att skönlitteratur är begränsat av sina egna förutsättningar.

Bokens största styrka är dess flerstämmighet. Ja, den påminner om den hos Dostojevskij, men kanske mer om den hos Maryse Condé, och därtill berättartekniken. För det första avslöjas de olika karaktärerna genom sig själva. För det andra förtätar de olika karaktärerna den annars så fragmenterade handlingen genom att var för sig lägga en bit av den stora bildens pussel.

En annan författare som har låtit olika röster samsas inom en och samma roman, är Karl Ove Knausgård. Precis som norrmannen jobbar Tichý med en mosaik som efterhand ger en tydligare bild av helheten. En skillnad är att hos Tichý finns det visserligen en tydlig utomstående berättare, men karaktärerna tar själva upp det mesta av kapitlen genom sina tankar, monologer och dialoger, och därtill gör de det utifrån sina egna antaganden.

Något annat som boken gör bra, är kapitellängden. Händelseboken är en lång bok på upp mot 700 sidor och därför är det tacksamt att kapitlen är korta. Skriver man korta kapitel kan man skriva hur långt som helst. Men man ska inte skriva längre än vad berättelsen bär, och ibland får man känslan av att Tichý kunnat kortat ned.

Till övervägande del är stilen socialrealistisk, men ibland slår den över i en form av satir. Det skapar en diskontinuitet i stilen. Förvisso är boken flerstämmig och encyklopedisk, men inte gällande stil utan innehåll. Sedan ska väl det inte överdrivas, stilen är överlag enhetlig och väl utförd.

Så, Händelseboken är väldigt lekfull roman. Den blandar perspektiv, den skriver snirkligt fram en helhet och den förmedlar vad som avsetts. I slutändan måste det sägas att Tichý är bra på det han gör.

—

Isak Adolfsson