Roman: Kallt nog för snö
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, januari 31st, 2024Jessica Au
Kallt nog för snö
Översättning av Amanda Svensson
Weyler förlag. 130 sidor. Just utkommen.
Kallt nog för snö är en balanserad, noga avvägd berättelse om familj, både som relation och arv. Författaren, australienska Jessica Au, som själv jobbar som redaktör, har sagt att hon gillar minimalism och språklig perfektion. Och det märks i denna hennes andra roman, som blivit hennes genombrott.
De litterära priserna har haglat över boken. Den har bland annat tilldelats Novel Prize, vilket de tre bokförlagen Fitzcarraldo, Giramondo och New Directions delar ut tillsammans, och som innebär publicering av det vinnande verket i hela den engelskspråkiga världen. Förra året tilldelades Au även Prime Minister’s Literary Awards, Australiens största litterära pris.
Bokens handling låter sig lätt summeras: berättaren och hennes mor flyger till Japan, där de går på diverse museum, äter på restauranger, går i butiker, åker tåg och ser sig om. Men jämsides med detta något triviala, rör sig texten åt olika håll genom minnen som väcks till liv.
Något som ständigt återkommer är fenomenet familj. Vad innebär det? Är man dömd till den, eller är den något benådande?
I ett refererat telefonsamtal med sin syster säger berättaren att ”[j]ag kunde inte avgöra om vår mamma var här med mig för att hon ville det, eller om det var något hon gjorde för min skull”. Som läsare upplever man också en tvetydighet i deras relation; är den av plikt eller av tillgivenhet? Det gäller så väl attityden modern har inför sig dotter, som attityden berättaren har inför sin mor.
För berättaren är inte närvarande inför sin mamma. När de går på museum, och de går på flera museer, betraktar hon konstverk som hon som student har studerat. Hon tas tillbaka till studietiden, denna tysta revolt mot uppväxten och mammans uppfostran. Distansen dem mellan blir allt mer påtaglig ju mer de gör saker tillsammans.
Men när hon dras tillbaka av det förflutna, när associationskedjor förflyttar henne bort från nöjena i Japan, så tänker hon ibland på sin mamma och sin syster. Men hon rår inte för att ständigt hålla mamman på avstånd. Deras tillvaro är så olika. Mamman är emigrant från Hongkongs fattigkvarter, hon är välutbildad med högt kulturellt kapital. De ser på tillvaron olika för de är olika. Men ändå – hennes mamma går igen genom henne.
Ju längre berättelsen fortskrider, desto mindre närvarar också mamman i berättelsen. Eller, hon finns där, men bara i det förgångna som ett minne och en referenspunkt. När berättaren, efter att ha lämnat sin mamma själv på ett värdshus, kommer tillbaka till hotellet, menar mannen i receptionen att någon mamma aldrig funnits där. Berättaren har checkat in där själv. När mamman sedan uppenbarar sig hade hon ”lika gärna kunnat vara en vålnad”. Därtill framstår berättaren själv som ett spöke inför sin mamma.
Jessica Au har själv sagt att hon medvetet har skrivit in en tvetydighet i verket gällande vad som är på riktigt och inte. Men boken tar inte en plötslig vändning och allt föregående framstår inte som något som inte riktigt hänt. Det är inte som När skruven dras åt av Henry James där det ologiska och orimliga sakta blir allt för uppenbart och man tvingas omvärdera berättelsen. Snarare säger det något om deras faktiska relation.
Texten har en stil som ger en känsla av muntlig tradering, men utan att bli pladdrig. Orden är välvalda. Det sägs mycket på liten yta. Det de väljer att säga är ofta rent deskriptiva saker, och berättelsen känns som väldigt sinnlig. Samtidigt är det mycket som har lämnats därhän och det skapar en kännbar distans. I teorin påminner stilen en del om Ernest Hemingway, men inte så mycket i praktiken. Den är för innerlig för det.
En berättelse bör enbart vara så lång som den själv bär. Kallt nog för snö är inte särskilt lång, men det är ändå en kraftfull, intensiv berättelse. Man får lust att snart läsa om den så snart man lagt ned den.
—
Isak Adolfsson
