Essä: Motståndets dramaturgi
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension tisdag, oktober 31st, 2023
Motståndets dramaturgi. Bertolt Brecht och det subversiva subjektet.
Rikard Schönström
Ellerströms förlag. 237 sid
Det kanske är så att den tyske poeten, dramatikern och teaterteoretikern Bertolt Brecht inte är en lika självklar referens idag som på 1970-talet. Men om man tar sig an honom så visar det sig att han är långt ifrån överspelad. I vissa avseenden kan avståndet i tiden ge nya, mindre fördomsfulla perspektiv.
En som här och nu tagit sig an Brecht är professorn i litteraturkunskap Rikard Schönström. Han har nyligen kommit med boken Motståndets dramaturgi. Bertolt Brecht och det subversiva subjektet. Det är hans andra bok om Brecht. Den första var En försmak av framtiden. Bertolt Brecht och det konkreta som kom ut på Symposion 2003.
På grund av hur tidernas fokus ändras, trots hans tidigare bok, har Schönström varit tvungen att, så att säga, börja från början igen i den nya boken. Så ägnas i princip halva boken åt en grundläggande genomgång av Brechts dramatik och en del av hans övriga skrivande. Det är en bra och behövlig genomgång och Schönström låter förstå att även de gamla hörnstenarna i Brechts dramatik – Mahagonny, Tolvskillingsoperan, Den goda människan i Sezuan… – kanske kan ses med andra ögon vid det här laget när ekot av 1930-talet agitprop-slagord nu äntligen tystnat.
Motståndets dramaturgi är därför en bok som med stor behållning kan läsas av den som inte vet så mycket om Brecht. Men den har en hel del att också ge de som redan är bekant med honom.
Brecht är motsägelsefull. Hela hans dramatik är fylld av ja och nej på samma gång, vilket Schönström noggrant redovisar. Brecht var kommunisten som flydde undan nazismen i Tyskland. Inte till den statssocialistiska Sovjetunionen utan till det kapitalistiska USA. Och när han senare slog sig ner i Östtyskland gick han med på att spela statens galjonsfigur samtidigt som han övervakades av dess hemliga polis och skrev den ena regimkritiska dikten efter den andra i tysthet.
Schönström drar ihop många olika trådar – det tvetydiga i Brechts ställningstaganden, hans idéer om distansering som dramatisk metod, hans krav på självständigt tänkande läsare och publik. Även om det inte riktigt går jämnt ut bygger han ändå upp ett bra resonemang. Schönström gör bilden av Brecht tydligare och dess motsägelsefullhet blir mer meningsfull. Ett av han viktigaste argument är hur Brecht använder gester i vid mening. Han skriver:
”Den performativa ’kraften’ hos ett yttrande beror i sista hand på kontexten, det vill säga på tonfallet, mimiken och gestiken hos den som talar, men givetvis också på en lång rad institutionella, sociala, kulturella och historiska faktorer, som präglar den kommunikativa situation i vilken talare och lyssnare möter varandra. Syftet med Brechts episka teater består inte minst i att lyfta fram denna kontext så att åskådarna kan ta kritisk ställning till de språkhandlingar som utförs på scenen. Genom det gestiska språket i sin lyrik och sin prosa försöker han på ett likartat sätt göra läsarna uppmärksamma på de kommunikativa hållningar som ligger till grund för texternas meningsbyggnad.
Varför var han så angelägen om det? Förmodligen därför att en ’Gestus’ i Brechts bemärkelse av ordet vanligtvis har en ideologisk laddning.”
Text och gest kan hos Brecht visa åt helt olika håll. Denna dubbelhet, verkar Rikard Schönström mena, är en av Brechts viktigaste grundhållningar. Den pekar mot att både individ och samhälle är föränderliga storheter. Så här skriver han:
”Med hjälp av den episka teaterns verfremdungsteknik demonstrerar han att det mänskliga subjektet aldrig helt sammanfaller med sin sociala roll eller mask och därför i varje ögonblick kan förändras till någon annat än vad omgivningen förväntar sig. Om det ät denna motsägelsefullhet hos subjektet som gör det möjligt att manipulera och ’omkonstruera’ människor till lydiga medborgare i en diktatur, så är det också den som medför att alla totalitära samhällssystem i sista hand vilar på en bräcklig grund. Och ingenstans kommer sprickorna i detta fundament klarare till synes än just i en teater som framhäver sig själv som teater.”
—
Peter Ekström ingår i Kulturdelens redaktion
