Lyrik: Ruiner – Andra häftet

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Lyrik, Recension söndag, oktober 15th, 2023

Fredrik Nyberg

Ruiner – Andra häftet (XXIII-XLIV)

Norstedts förlag. 151 sidor. Just utkommen.

 

För ett par år sedan utkom det första häftet Ruiner av Fredrik Nyberg, poet och lektor i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Boken hyllades här i Kulturdelen, och annanstans också – men förtjänar andra häftet samma beröm?

När första häftet kom, var dystopier kanske lite mer avlägsna – även om pandemin knappt hade kommit till sitt slut – men hur står sig dystopin idag, när dystopin är mer verklig?

Boken består av diktsviter, prosastycken och prosadikter, alla skrivna med ett utanförsperspektiv, någon som betraktar förfallet. Dikterna har en musikalitet och prosan är idéburen. Stilen är fragmenterad för att fånga rörelsen som krävs för att fånga hela temat.

Och vad är då temat? Förfall, både social och kulturell, ekonomisk och själslig, i alla dess olika former.

Det finns ett drag av defaitism genom texten. Nyberg befinner sig mitt bland ruiner och vad som kommer bli ruiner, och det finns inget han kan göra åt det. Han har enbart att betrakta det och registrera och dokumentera sönderfallet. Det görs inga ansatser att bryta in, utan vad som händer får hända, kanske måste hända.

Ibland enbart registrerar Nyberg ruinerna och sönderfallet. Men bäst är ändå texten när författaren låter det bitterljuva vemodet lysa igenom. För det är just bitterljuvt: det är smärtsamt att se allt falla samman, på diverse olika vis, men det är också ljuvt eftersom något nytt kan komma ur det. Och man märker också att Nyberg själv upplever ett vemod inför vad han skildrar, man märker av författaren i texten, han syns, men på ett behagligt vis.

Precis som tematiken rör sig kring ruiner så är språket likt ruiner, genom att ofta vara fragmenterat. Det överensstämmer. Det är dock inte något upphackat, svårtillgängligt språk. Istället är det ett språk som försöker fånga ögonblicksbilder men även omfattningen av förfallet, vilket i båda fallen resulterar i inte heltäckande framställningar.

Så, står sig ruinerna? Svaret måste bli: ja, ruinerna står sig fast att dystopin blivit mer verklig och vardaglig. Det är fortfarande poesi, inte samhällsdebatt, som Nyberg skriver men den känns inte frånvänd. Den är heller aldrig för mycket av ett reportage, den är poesi, om än engagerad poesi.

—

Isak Adolfsson