Bok: Bergsdikt och Trappdikt av Marina Tsvetajeva
Bokhyllan, Lyrik, Recension måndag, september 18th, 2023
Bergsdikt
Marina Tsvetajeva
Översättning och förord: Tora Lane
ellerströms. 29 sidor. Har utkommit.
–
Trappdikt
Marina Tsvetajeva
Översättning och förord: Tora Lane
ellerströms. 34 sidor. Har utkommit.
–
Det fanns en tid när det kunde vara självklart att säga att Marina Tsvetajeva, till skillnad från Vladimir Majakovskij, ”inte förstod revolutionen” och då avse den s.k. oktoberrevolutionen. Tsvetajeva hyllade tsaren, och i inbördeskriget kämpade hennes man Sergej Efron på den vita sidan. I längden blev deras situation i hemlandet ohållbar. Sergej tog sig till Tjeckoslovakien, och 1922 följde Marina efter. Några år senare hamnade de i Frankrike. Där värvades han som sovjetisk agent och blev tvungen att återvända till Sovjetunionen efter att ha varit delaktig i ett attentat. Tsvetajeva, som aldrig kände sig hemma i de ryska exilkretsarna, lät sig övertalas av sina barn att 1939 följa mannen. Hon gjorde det utan illusioner, men hade nog inte räknat med den totala katastrof som väntade henne. Snart var hon ensam med sin son efter att maken avrättats och systern och dottern satts i läger. Hon fann sig förvandlad till paria och folk undvek henne. Tillsammans med sonen evakuerades hon under kriget till Jelabuga i Ural, där hon 1941 hängde sig. Och vad den ryska revolutionen beträffar var det nog inte så självklart att Majakovskij, som hon kallade sin ”kära fiende”, hade förstått den bättre än Tsvetajeva.
Men låt oss återvända till 1920-talet och den förhållandevis lyckliga tiden i Prag. Där förälskade hon sig i en ryss vid namn Konstantin Rodzevitj, en förälskelse som för Tsvetajeva i sedvanlig ordning snarare var en passion. Och i sedvanlig ordning var den i längden ohållbar – och kunde därmed, åter i sedvanlig ordning, förvandlas till litteratur. Två diktsviter blev resultatet: Bergsdikt och Slutdikt.
Den senare kom härom året i Tora Lanes tolkning, och nu följer hon upp med Bergsdikt. Båda finns sedan tidigare även i tolkningar av Annika Bäckström, då som ”Slutsång” och ”Bergsång” i volymen Med gröna ögon (Akvilon). I samband med Slutdikt uttryckte jag viss frustration efter att ha jämfört Lanes och Bäckströms ibland högst olika tolkningar och undrat vad det egentligen står i det original jag dessvärre är oförmögen att läsa. Samtidigt bar båda tydliga spår av att vara just kämpande översättningar och inte originalpoesi. Det är nu inte så konstigt. Tsvetajevas dikter lär vara ett med det ryska språket som hon självsvåldigt utnyttjar maximalt när det gäller vers, rytm, rim, assonanser och okonventionell meningskonstruktion. Till det kommer ett komprimerat uttryck med branta kast och oväntade associationer. Att som översättare över huvud taget ge sig i kast med detta måste vara något av en mardröm eller kanske en euforisk utmaning. I förordet till Trappdikt, som inte översatts tidigare, antyder Lane de hinder som tornar upp sig för den som tar på sig uppgiften att överföra Tsvetajevas poesi till ett främmande språk. Svårigheterna är oräkneliga, konstaterar hon, inte minst ”eftersom Tsvetajeva skriver sina dikter i ett spel mellan semantiska och fonetiska likheter”.
Marina Tsvetajeva 1924.
Tsvetajeva började skriva Bergsdikt den 1 januari 1924 och avslutade den exakt en månad senare. Samma datum, den 1 februari inledde hon arbetet på Slutdikt, där kärleken flammar, falnar och dör i ett dimmigt och regnigt Prag Den stod klar den 8 juni, men så är den också åtskilligt längre. Sviterna hänger alltså intimt ihop och i båda söker hon en poetisk form som förmår uttrycka det kaos av intryck och känslor som sliter och bänder i henne efter separationen från Rodzevitj. Berget är passionens berg, den himlastormande lyckans och den djupaste förtvivlans berg, som tronar över den triviala och banala staden nedanför, den stad vars invånare nu, efter passionens död, hotar att ta över berget – som myllrande myror (som det talande heter hos Bäckström men inte hos Lane). Men de sommarstugebyggande småborgarna och krämarna ska inte tro att de ska finna någon lycka på vad som är hennes, Marinas, berg.
I samband med utgåvan av Slutdikt skrev jag att jag föredrog Bäckströms tolkning framför Lanes. När det gäller Bergsdikt vacklar jag. Lane kämpar mer för att behålla en del av Tsvetajevas personliga formspråk med dess rytm, dess rim och halvrim och korthuggna liksom kolliderande fraser. Det har sina risker, och det händer att det blir mer konstigt än konstnärligt verkningsfullt. Ofta lönar det sig att gå till Elaine Feinsteins engelska tolkningar för att bli klok på vad som menas. Hon bekänner visserligen att hon i viss mån tillrättalagt Tsvetajevas språk för att få det att fungera på engelska. Men det hon förlorar i eufoni och abrupthet, i komprimering och rytm, vinner hon i klarhet och begriplighet.
I den tionde dikten utslungar Tsvetajeva en förbannelse. Hos Bäckström läser vi: ”Må era döttrar bli horor / och era söner poeter! // Fostra dotter, ditt utomäktenskapliga! / Ge dig ilag med zigenare, son! / Må ni aldrig finna bekvämlighet, / ni kroppar, över mitt blod!” Det låter inte helt lyckat på svenska, frånsett de två första raderna. Men inte låter det bättre Lane: ”Så får du ingen svärson, / och er son ska bli en skald! // Dotter, låt din oäkting växa! / Son, gå till zigenarnas bod! / Nej, aldrig ska det slaktas / för fetknoppar av mitt blod.” Feinstein gör det mer begripligt: ”Your daughters shall all become prostitutes / and all your sons turn into poets! // You shall rear a bastard child my daughter! / Waste your flesh upon the gipsies, son! / May you never own a piece of fertile land / you who take your substance from my blood.” Och när Lane talar om att ”tänja sina vener” blir jag förbryllad; Feinstein har ”streching of sinews”, vilket onekligen låter rimligare. Lätt förvirrad blir jag även av formuleringar som ”en krater i omlopp” och ”särade dina läppar / som snäckor i min mun”. I det senare fallet talar Bäckström om ”läpparnas dubbla musselskal” som öppnar sig, och då begriper jag. Men jag är som sagt oförmögen att jämföra med originaltexten.
Trappdikt är även den en svit men med motiv av helt annat slag än Bergsdikt och Slutdikt. Tsvetajeva skrev den 1926 i Paris, och här finns ingen uppslitande kärlekshistoria som bakgrund. Hennes levnadstecknare Simon Karlinsky har liknat den vid kubistiskt måleri och jazzrytmer hos Gershwin och Milhaud. På ett ställe i dikten talar Tsvetajeva själv, i Lanes översättning, om ”Marx predikan / om massor i trasor / à la Stravinskij”. Karlinsky översätter samma rader som ”A Marxist sermon / In Stravinskian manner / By means of a multitude of patches”, vilket ger en lite annan och rimligare innebörd. Jag misstänker också att Karlinsky till skillnad från Lane lyckas reda ut hur det förhåller sig med trappans relation till väggen. Lane skriver: ”Tror du trappans skruv / sitter fast i väggen? / Natt: i andäktig stund, / vill skruven räta sig.” En skruv som vill räta sig? Det låter egenartat. Karlinsky skriver: ”The spiral of the back stairs – / Do you really think it cleaves to the wall? / Night: the time of the prayerfulness. / The spiral wants to stretch out.” Här är det alltså hela spiraltrappan som vill bli fri från väggen och räta på sig. Det låter inte bara vettigare; det är också en åtskilligt mer anslående bild. Men Karlinsky har ju å andra sidan ingen ambition att närma sig originalets korthuggna rytm, eller ”de hamrande ljuden från de hårda stegen i trappan”, som Lane skriver i sitt förord.
Den trappa som skildras saknar magnifika marmorsteg; det är den nötta, smutsiga och vingliga trappan i ett nergånget hyreshus, där varje ”plan har sin hosta”. Men perspektivet vidgas och blir en kritik av hela vår moderna, materialistiska civilisation, där själva tingen vantrivs till den grad att de under natten kommer till liv och gör uppror. Tsvetajeva var rotad i romantiken, och Trappdikt är bl.a. ett uttryck för hennes vämjelse vid den moderna staden där människor tvingas leva sina liv i fattigdom och fulhet.
För att fullt ut förstå Marina Tsvetajevas storhet som poet är det uppenbart att man måste behärska ryska. Men även om tolkningar till andra språk bara kan ge en antydan om hennes lyriska kvaliteter får man vara tacksam över att det finns oförvägna översättare som trots allt ger oss fåkunniga en möjlighet att ana den – och att närma oss en djupt fascinerande människa och egensinnig diktare.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Tsvetajeva var även en lysande prosaist, vilket framgår av t.ex. de självbiografiska Min ryska barndom (Tidens förlag 1981) och I skuggan av ett krig (ellerströms 2011).
