CD: Jenny Almsenius sjunger Povel Ramel
Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized lördag, maj 6th, 2023
Jenny Almsenius: Medan natten sänkte sin sammet. Jenny Almsenius sjunger Povel Ramel (Ladybird/Naxos), Speltid: 35’21.
Jenny Almsenius (sång, munspel), Daniel Tilling (piano och körsång), Johan Bengtsson (kontrabas och körsång), Fabian Ris Lundblad (slagverk, sång och körsång), Jonas Knutsson (saxofon), Anna Rubinsztein och Anna Karlsson (viola d’amore)
Betyg:
Jag vet inte vilken ställning Povel Ramel har idag bland yngre lyssnare. Möjligen ingen alls. Men på sin tid var han närmast en institution inom underhållningsbranschen med sina sånger, revyer, radioprogram och filmer. På 40- och 50-talet måste hans ”flugiga” humor ha framstått som banbrytande och förundrat och förbluffat och förtörnat och förtjust den fotriktiga folkhemskheten. Vad som går hem idag är svårare att avgöra, och hans genialt lustfyllda parodier kan nog få svårt att fungera på en publik som inte förstår vad som parodieras. Ack, tidens flykt! O, forna tiders underhållare! Underbart är som bekant kort, som någon, närmare bestämt Povel Ramel, så riktigt påpekat. Men det går inte att komma ifrån att han skapat en hel rad låtklassiker, långt fler än de flesta kan drömma om. Dessutom spänner de över ett vitt genre-spektrum där det tokroliga och ordekvilibristiska alternerar med det allvarsamma och finstämda. Som lekfull ordvrängare är han i en klass för sig. Men det är inte helt lätt för andra artister att ta sig an hans musik; den är så intimt förknippad med hans karaktäristiska röst och persona och händernas suveränt lekfulla Fats Waller-dans över klaviaturen. Men visst, Monica Zetterlund har gjort fina inspelningar, och Cornelis ägnade honom, kanske lite överraskande (eller inte), två hela album.
Nu är det Jenny Almsenius som slår till med Medan natten sänkte sin sammet. Det är en rad ur ”Droppen från New Orleans”, där den inte alls låter så banal som här, lossbruten ur sitt sammanhang. Men jag förmodar att Almsenius vill signalera att hon inte bara, eller ens i första hand, vill förmedla Ramels ystra muntrationer utan även lyfta fram andra sidor av honom, som ”Blås på det onda”, ”Följ mej bortåt vägen”, ”Varför är Louise så blyg” och, förstås, ”Underbart är kort”. Det är ett bra val. Och det är låtar som utan bekymmer borde nå fram till en publik idag och få en och annan att upptäcka Ramels stora mångsidighet – eller rent av att upptäcka Povel Ramel. Med sig har hon också ett prima kapell med namn som Daniel Tilling, Jonas Knutsson och Anna Rubinsztein.
Speltiden är påfallande kort, och jag störs något av ljudbilden som saknar djup och låter aningen beslöjad. Det är lite synd på annars rara och roliga ramelska ärtor som här får en välförtjänt revival.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
