Bok: Tiden kommer tillbaka
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, december 5th, 2022”Vänner emellan” är den underrubrik som Kulturdelen ibland använder när en text är skriven av någon som har en direkt relation till den som den handlar om. I det här fallet skriver Peter Ekström om Kulturdelens medarbetare Björn Gustavsson.
Björn Gustavsson
Tiden kommer tillbaka
Recito förlag. 200 sid. Nyligen utkommen
Det är svårt att definiera vad Tiden kommer tillbaka är för slags bok. Den tycks inte höra hemma i någon bestämd kategori. Den har drag av självbiografi, reseskildring, historisk krönika. Knappast en roman. Mer ett slags subjektiv dokumentär. Uppbyggnaden är strikt – korta stycken, ofta tio rader, i kronologisk ordning från 20 juni 1958 i Dalsland till 19 september 2022 i Ransäter. Den strikta uppbyggnaden fungerar nästan som ett versmått. En rytm har uppstått. Kanske tidens egen rytm.
De korta styckena är Björn Gustavssons minnesbilder, sannolikt utan fiktiva inslag. Omfattande, på ett sätt, nästan hela hans liv. Bilderna är koncentrerade, ibland förtätade och vackra. De verkar inte peka på något särskilt. Miljöbeskrivningar, ofta natur. Musik. Det skulle kunna bli nostalgiskt och på något ställe finns också ett eller annat längtansfullt utrop riktat mot de ogina krafter som rycker tiden och ögonblicken ifrån oss. Men nostalgin hålls för det mesta effektivt tillbaka av den strikta formen och en viss distans.
Så här kan det låta:
”5/3 1994, Sesimbra, Portugal. En äldre man leder en mulåsna med fullpackade sidokorgar. En tiggare hasar fram, med utskjutande trälåda fastsatt om magen. Kvinna med mjölsäck ovanpå huvudet, som vore hon statist för Rubens. Kojliknande bostäder i sluttningarna norrut. Höns pickar i den torra jorden. Tjudrad åsna under olivträd. Vattenhinkar bärs med ok över axlarna- Och här en kärra med iskuber, ska ner till fiskaffären. Tätt packade arbetare stående på ett öppet lastbilsflak. Jag hyr lägenhet med havsutsikt, mörkrött tegel följt av djupblått hav. Skriver till havsbrus: en monolog. Dofter och röster in genom det öppna fönstret – bär mina ord. Det mörkröda teglet, reservoarpennans raspande. Var ju så här jag ville leva.”
Det nämns många namn i Björn Gustavssons bok. Musiker, författare, antikvariatsinnehavare. Andra tecknas i små porträtt utan att få namn. Men det finns också ett ”vi” i boken. Detta ”vi” är föränderligt. Det kan vara författaren och hans far eller författaren och en studiekamrat. Men oftast är detta ”vi” anonymt. Är det författaren och hans partner, är det en hel grupp, är det någon tillfällig resebekant? Jag dröjer kvar vid att Björn Gustavsson inte utvecklar ”vi” mer. Ett ”vi” är ofta länken mellan mikrokosmos och makrokosmos – mellan jaget och historien.
Tiden kommer tillbaka är en bok skriven i en tid då man brukar säga att de stora berättelserna inte längre är möjliga. Fragment och pusselbitar är det som återstår och det är ytterst osäkert om bitarna ens tillhör samma pussel. Kanske är det vår tids enda sätt att gestalta sanningen. Ett postmodernt flanörskap. Björn Gustavsson pressar inte in sitt liv i en enda form. Någon helhetsbild skymtar knappt. Det är intelligent gjort.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
