Roman: Åren

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, november 24th, 2022

Annie Ernaux

Åren

Översättning av Maria Björkman

Norstedts. 280 sidor. Just utkommen.

 

Romanen Åren, som kom ut på franska 2008, brukar räknas som Annie Ernaux – 2022 års nobelpristagare – stora verk. Den har dekorerats med många priser, bland annat från Franska Akademien och med Marguerite Duras-priset.

I centrum för boken är minnet, som ”parar ihop döda och levande, verkliga människor med påhittade, drömmen med historien”. Ernaux vill utforska det, och hålla det som minns vid liv. Den första ansatsen – att utforska – påminner mycket om Marcel Prousts romanbygge På spaning efter den tid som flytt.

Det är ”en opersonlig självbiografi” utan ett jag, men med ett ”man” och ett ”vi”. Boken består av en odyssé genom 1900-talets makrohistoria, uppblandat med en självbiografisk mikrohistoria. Minnen staplas på varandra och en mosaik framträder.

Man får följa Ernaux och Frankrike i andra världskrigets Normandie till en proletär uppväxt med katolska förtecken, från efterkrigsgenerationens sociala frigörelse till inbördeskriget i Algeriet, den politiska polariseringen mellan västerländska ideal och andra ideal till Vietnamkriget, Majrevolten 1968 som övergick i materialism till hälso-fanatismen där ”hälsa var en rättighet, sjukdom en orättvisa […]”, åttiotalets individualism till Sovjetunionens upplösning, nittiotalets oroligheter i mellanöstern och lågkonjunkturer till hur konsumerismen blev en norm, millenniumskiftets teknifiering till terrorattentatet mot World Trade Center, kriget mot terrorism till den digitala revolutionen.

Verket skulle kunna benämnas som sociologi med marxistiska förtecken i litterär form. Hos Ernaux är människan formad av historien, den dikterar människan och driver utvecklingen framåt: ”De som trodde att de aldrig skulle bli lika sina mödrar tog över stafettpinnen med större lättsinne […] och till skillnad från sina mödrar förnekade de allt värde i det som de likväl kände sig tvungna att göra utan att veta varför”. Det är de historiska villkoren som får dem att känna sig tvungna, men vad man är tvungen till – och hur – ändras med historiens gång.

Även om boken är sociologiskt färgad, är det inte en själlös bok där människor reduceras till materia i en tillvaro som styr av materiens konstellationer. Här finns liv, boken andas och folk känner glädje, ångest, förväntan. Karaktärerna är av kött och blod, även om de styrs av sin historiska situation.

Det går argumentera för att Ernaux skriver utifrån en form av historiematerialistisk dialektik, där samhällets produktionsmedel och produktionsförhållanden – med andra ord ekonomin, ”basen” – styr samhällets överbyggnad, så som normer, kultur och traditioner. Intressant är att Ernaux aldrig redogör för förändringar i basen, vilka föranleder förändringar i överbyggnaden. Dessa förändringar bara sker och de i basen hålls för underförstådda.

Ernaux har alltid en feministisk ansats i sina verk, likaså i Åren, där kvinnans frigörelse är en del av det historiska panoramat som målas upp. Det heter bland annat att ”[m]an kände att med p-pillret skulle livet vändas upp och ner, man skulle vara så från kroppen att det kändes skrämmande. Lika fri som en man”. Med historiens utveckling så blir kvinnan också mer fri, för, som det heter i en annan skrivning, ”[e]n kvinnokänsla var på väg att försvinna, den av att vara naturligt underlägsen”. Sedan blir kvinnor åtminstone skenbart, frigjorda, genom att bli medvetna subjekt med sexlust som de agerade ut, till männens behag. Och samtidigt kände kvinnorna, tyvärr, att de inte längre behövde någon feminism.

Ernaux arbetar med långa meningar i boken. Ofta blir de långa genom att hon skjuter in en rad bisatser. Effekten blir att texten känns deskriptiv och informativt återberättande, något som passar en bok som försöker kartlägga och förstå minnet.

Även om Åren är en exposé så saknar den inte djup. Vad som man däremot kan sakna är, i en läsning i Sverige, en fransk kontext. Boken förlitar sig mycket på en gemensam – fransk – referensram. Det mesta förstår man ändå, men en del detaljer märker man att man inte riktigt begriper. Men med det sagt, Åren är en gedigen kraftuppvisning och en bok som lyckas fascinera oavsett hur mycket man levt av de år som beskrivs.

—

Isak Adolfsson