Biografi: Kerstin Thorborg och Gustaf Bergman
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension torsdag, juli 21st, 2022Christer Eklund
Kerstin Thorborg och Gustaf Bergman
Gidlunds 550 sid. Utkommen
Musikforskaren, musikkritikern, f.d. länsmusikchefen i Dalarna m.m., Christer Eklund, har publicerat en mastodontisk monografi om operasångerskan Kerstin Thorborg, född i Hedemora 1896 – under mellankrigstiden omtalad mezzosopran på stora konserthus runtom i Europa och USA.
Men senare under 1900-talet: nästintill bortglömd! Christer Eklund menar i sitt förord att hon kanske skulle ha varit mer hågkommen om hon i stället varit sopran, men framför allt: att flertalet inspelningar gjordes på 78-varvsskivor och att hon i modern tid knappt spelats i radio. Efter Kerstin Thorborgs död 1970 bildades en stiftelse med uppgift att katalogisera och levandegöra hennes arv: ”18 fullproppade flyttkartonger, tiotalet dräkt-kartonger, konst, skivinspelningar, 4 timmar smalfilm, mängder av foton, hyllmeter av partitur och 800 sidor
tidningsklipp i A3 format.” Därtill 5 000 brev – och åtskilligt annat.
Efter femtio års idogt arbete har allt detta slutligen gåtts igenom – och som ett destillat av denna formidabla trålning av personalia föreligger nu en mastodontisk bokvolym: 550 tättskrivna sidor, därtill mängder av fotografier samt två cd-skivor med inspelningar från åren 1928—1949. Hugade läsare kan se fram emot många timmars läsning och lyssning. Här har nämligen gåtts grundligt till väga. De första decennierna efter 1970 lade kulturjournalisten och musikkritikern Seth Karlsson ner ett enormt arbete på kvarlåtenskapen; därefter har Christer Eklund tagit vid och idogt fortsatt – även om han till en början tycks ha tvekat. ”Men efter att ha blivit Seths förtrogne assistent under hans sista tid, kändes det för mig oundvikligt att skriva det han själv aldrig hann med.” Sedan 2018 har Christer Eklund varit djupt upptagen av arbetet med
denna bok, där han även inkluderar livskamraten Gustaf Bergman; också denne verksam inom området och länge även något av manager för sin hustru.
Boken beskriver alltså båda makarnas liv. Kerstin Thorborg som efter uppväxten i Dalarna under långa tider sjöng i Stockholm, Nürnberg, Berlin och Wien – och under åren 1936—1950 huvudsakligen på Metropolitan i New York. Hon blev en världsstjärna ”och under sin glansperiod också en av Sveriges mest omskrivna operasångerskor”. Paret Thorborg/Bergman levde ett liv i sus och dus. Långa tider bodde de i lyxsviter på Astoria nära Metropolitan, många gånger åkte de Amerikabåten Göteborg—New York, och självklart skulle de ha förstaklasshytt. De köpte dyr konst, levde ett flott umgänges- och societetsliv, hade dyra bilar och gjorde spännande resor tillsammans, bland annat kors och tvärs över hela USA. Nils von Dardel målade i New York Kerstins porträtt – men det blev bara halvfärdigt eftersom
konstnären plötsligt dog.
Gustaf Bergman, framgångsrik tenor och bl.a. teaterchef på Storan i Göteborg, gjorde många spännande bekantskaper. En god vän sa: ”Du som sjungit för Puccini, mött d’Annunzio, spelat för kejsar Wilhelm och drottning Victoria, varit som barn i huset hos Cosima Wagner, du borde skriva om allt detta.” Fascinerande dessutom att Gustaf under läroverkstiden i Vänersborg spelade cello i en kvartett – som sedan upplöstes efter våravslutningen. Lägg därtill att en av musikerna i kvartetten var Birger Sjöbergs bror – och att unge Birger ibland var med på repetitionerna – och emellanåt skickades iväg för att köpa öl till de trägna musikanterna. Var det här fröet sattes till Kvartetten som sprängdes?
Paret Thorborg/Bergman hade svårt att finna sig tillrätta i 30-talets Tyskland. Efter att ha sjungit en roll i Mästersångarna i Nürnberg kom Hitler in bakom scenen och ville tacka Kerstin för hennes sång – men hon vände honom ryggen. ”Den karln ville jag då rakt inte skaka hand med”, förklarade hon efteråt. Som för så många andra konstnärer, musiker och intellektuella: USA blev fristaden undan ett militariserat Europa. En stor del av den gamla kontinentens intelligentia återsamlades på andra sidan Atlanten.
Under åren har det gjorts flera program om Kerstin Thorborg, exempelvis tv-porträttet Dalkullan som blev världssångerska (1979), tv-produktionen Valkyrian som nobbade Hitler (2012) och en radioserie från 1989 där Seth Karlsson i samtal med Bengt Polo Johansson berättar om Kerstin och Gustaf samt ger många musikaliska exempel
från tidiga inspelningar. De medföljande cd-skivorna är verkligt intressanta. Även om ljudkvalitén de första åren och långt in på 30-talet är bristfällig slungas man verkligen in i de sjunkna världar i vilka inspelningarna gjordes. Några spår, som
Kennst du das Land och C L Sjöbergs Tonerna, är rena guldkornen.
Det råder ingen tvekan om att Christer Eklund gjort en hyperambitiöst närgången dokumentation av det musikaliska parets liv och musikaliska gärning. Framställningen är huvudsakligen strikt kronologisk. I princip ingenting tycks vara för smått att berätta. ”Gustaf är förstås vid sina 59 år egentligen för gammal att köra 83 mil i ett sträck, men likt humlan har han aldrig hört talas om ett sådant dumt omdöme om sig själv.” Ibland: lite svävande mellan det dokumentariska, det anekdotiska och
det smått fiktiva. Generellt har dock monografin en främst faktisk karaktär – och i första hand ligger fokus på Kerstins olika engagemang, hennes roller, vad recensenterna tyckt – och även åtskilligt om umgängeslivet.
Det jag saknar i denna imponerande rekonstruktion av två sångarliv är dock försök att i någon mån höja blicken; att sammanfatta, sätta i relation till annat. Christer Eklund är en idog spårhund och följer ”kulturparet” tätt i spåren, men jag saknar vidgade sammanhang, försök till summeringar, kort sagt: en bredare inramning än detta detaljerade myller som ändock dominerar. Efter avslutad läsning blir jag inte kvitt den paradoxala tanken: Men vem VAR hon, denna sångerska? Som om den minutiösa genomgången av bådas liv inte lyckats håva in något slags helhet.
Slutligen – och en fråga som egentligen inte berörs. Vad ska hända med den väldiga skåpbilslast Karin Thorborg testamenterade till en stiftelse? Är allt detta material tillräcklig grund för ett museum? En dylik möjlighet nämner inte Christer Eklund – kanske bränd av hur Jussi Björlingmuseet häromåret tvingades lägga ner. Eller kunde ur Björling-askan ett nytt operamuseum uppstå – inkluderande både Björling och Thorborg – två svenska operastjärnor
som dessutom umgicks och var vänner.
—
Björn Gustavsson
