CD: Schuberts sista pianosonat med Marc-André Hamelin

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, augusti 29th, 2018

Franz Schubert: Piano sonata D 960; Four Impromptus D 935 (Hyperion /Naxos). Speltid: 81’52.

Marc-André Hamelin (piano)

Betyg: 

–

Det här är ett av mina absoluta favoritverk alla kategorier, musik som går rakt in i hjärtat: Franz Schuberts 21:a och sista pianosonat, den som har beteckningen D 960 i hans verkförteckning. Han skrev den samma år som han dog, 1828, endast 31 år gammal.

Jag mötte sonaten för nu många år sedan i en inspelning med Clifford Curzon (Decca) och blev helt tagen. Den satte också ett slags standard för hur musiken skulle spelas. Det innebar att jag länge tyckte att alla andra spelade första satsen alldeles för långsamt. Sedan insåg jag att det snarare var Curzon som var ovanligt snabb. Satsbeteckningen är Molto moderato, men det är rent märkligt hur olika det tempot har uppfattats av olika pianister. Där Annie Fischer tar knappt 13 minuter på sig behöver Valerij Afanassiev över 28 på sin Denon-inspelning. Men det är verkligen extremt. Generellt verkar det gå snabbare på äldre inspelningar (Clara Haskil, Artur Schnabel), och i allmänhet verkar ryska pianister ta det lugnare (Svjatoslav Richter, Elisabeth Leonskaja, Volodymyr Lavrynenko, Vladimir Feltsman). Men det finns förstås undantag – och en del skillnader kan förklaras av hur många repriser man observerar. Hur som helst, med tiden har jag lärt mig att uppskatta rätt olika val av tempo, bara de får till ett sångbart legato och berör ens inre. Och det kan såväl den snabbe Schnabel som den långsamme Richter – liksom den eftertänksamme Christoph Eschenbach (Harmonia mundi) och de mer moderata Krystian Zimerman (DG), Murray Perahia (Sony) och Grigorij Sokolov (Opus111).

Med sina 22 minuter i den första satsen sällar sig nu fransk-kanadensaren Marc-André Hamelin till de tämligen långsamma. Hamelin har rykte om sig som en sanslöst fingerfärdig virtuos som gärna rör sig inom en repertoar utanför allfarvägarna. När det gäller spela Alkan, Ornstein, Godowski och Medtner har han få om några rivaler. Men han hör inte till de tanklöst slamrande show-off-virtuoserna utan ställer alltid sin teknik i det musikaliska uttryckets tjänst. Därför borde man kanske inte bli så förvånad när han nu ger sig i kast med Schubert. Det gör han med ett varsamt och mjukt anslag och med innerlig värme, nästan som om han lite demonstrativt vill visa att han minsann inte bara är en flyhänt pianomatador. Kanske blir det rent av lite väl lent och smeksamt. Men tro inte att Hamelin på något sätt är utslätad. Det här är en tolkning som väl försvarar en plats bland de minnesvärda, även om jag personligen blir ännu starkare berörd av exempelvis Perahias och Sokolovs inspelningar.

Den mycket välfyllda cd:n rymmer även Schuberts underbara Impromptus D 935. De spelas ömsint och delikat, men kanske jag ändå tycker att Radu Lupu (Decca), och kanske även Wilhelm Kempff (DG), ännu bättre fångar deras karaktär och uttryck. Men nu talar vi om grader i himmelriket. Det är bara att välkomna Hamelin till Schubertianernas inre krets. En sak är klar: den här skivan ska stå tillgänglig i hyllan.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion

PS. Slutet på det första impromptut i f-moll låter inte riktigt som det brukar. Skivkommentaren nämner inget om saken, men enligt International MusicWeb har Hamelin inte varit nöjd med Schuberts sista takter och därför fixat till en egen liten coda. För mig framstår det bara som klåfingrigt och som salig drottning Viktoria vill jag bara utbrista i ett: ”We are not amused”. Men det är trots allt en ynka detalj i sammanhanget.