Konsert: New Tide Orquesta och Huun-Huur-Tu på Hyttdreva (Hjulsjö)

Inlagd av Sten Wistrand Konserter, Recension söndag, augusti 5th, 2018

Hyttdreva, Hjulsjö den 4 augusti 2018

 

New Tide Orquesta

Per Störby (bandoneón), Livet Nord (quintone/femsträngad violin), Thomas Gustavsson (piano), Johanna Dahl (violoncell), Josef Kallerdahl (kontrabas)

Betyg:

 

Huun-Huur-Tu

Kaigal-ool Khovalyg (sång, igyl), Radik Tyulyush (sång, byzaanchi, khomuz), Sayan Bapa (sång, toschpulur, gitarr, igyl), Alexei Saryglar (sång, tuyug/hästhovar, tungur/shamantrumma, igyl)

Betyg:

 

 

Lördagens Hyttdreva i gamla nerlagda Sörhyttan i Hjulsjö, Bergslagen, bjöd på två konserter av absolut världsklass med New Tide Orquesta och Huun-Huur-Tu.

Om ett band kallar sig något med orquesta är det lätt att man associerar till tango. Orquesta típica är ju den argentinska beteckningen på den klassiska tangoorkestern med bandoneón, piano och några stråkar (violin, viola, cello, bas) – men inga slagverk och blåsinstrument. När Ástor Piazzolla utvecklade tangon till konsertmusik, tango nuevo, behöll han ändå den traditionella besättningen. Det är också den vi möter i svenska New Tide Orquesta – som med ”new tide” samtidigt antyder att man går sina egna vägar. Från början kallade man sig det mer Piazzolla-klingande New Tango Orquesta, men från 2012 är det alltså inte bara nytango som gäller, utan nya tider, nya vatten.

Det är inte svårt att höra ensemblens och kompositören Per Störbys inspirationskällor. Man rör sig i ett stort rum vars fyra väggar vi kan kalla Antonio Vivaldi, Philip Glass, Michael Nyman och, förstås, Ástor Piazzolla. Men det är högt i tak. Och fönstren står öppna och släpper in vindar som bär med sig europeisk ”ECM-jazz” och rent av friform och varför inte en hälsning från Arvo Pärt och vid ett tillfälle rent av Beethoven (månskenssonaten). Det här kan ju låta som om det vore väldigt eklektiskt, och på ett sätt är det väl det. Ändå blir summan något helt eget – och oj, så snyggt man gör det. Den amerikanska minimalismens envetet upprepade rytmiska figurer alternerar med sugande tangomelodier och musik som tyngdlöst svävar i rummet och närmar sig tystnaden. Under kvällen fick Thomas Gustavsson och Livet Nord excellera lite extra som solister, men det är ändå det täta samspelet, där varje ton sätts in med absolut precision, som står i centrum och skapar en atmosfär av magi.

 

Det senare gäller även gruppen Huun-Huur-Tu från den ryska delrepubliken Tuva i Centralasien norr om Mongoliet. Man spelar traditionell mongolisk musik, ibland med månghundraåriga rötter. Med undantag för en elektrifierad gitarr som smyger sig in vid några tillfällen är det traditionella stränginstrument, flöjt och schamantrumma som gäller. Men det är för sin strupsång som gruppen främst är känd. Det är en teknik som kan alstra de mest häpnadsväckande effekter, allt från något som känns som en mullrande urkraft till ”elektronmusikdrillande”. Det grymma ”growlet” kan få vilken hårdrockssångare som helst att i jämförelse framstå som en harmlös goss-sopran. Men den kanske mest osannolika uppvisningen var när en och samma strupe samtidigt producerade en bordunstämma och ett kvillrande läte – för att uppe på det lägga en melodisk och mycket hög flöjtande ton. Jag kan bara säga som bodbiträdet i Birger Sjöbergs Fridas visor: Detta ”vetenskapen söka må förklara, då jag själv står kärleksfullt försagd”. Ändå är det fel att säga ”uppvisning”, för även om det rör sig om röstvirtuositet i den högre skolan är det inte fråga om något slags show off utan musik integrerad i ett sammanhang. Att den hämtat starka intryck från naturen, och att hästen spelar en central roll, behöver man inte heller kunna något mongoliskt språk för att förstå: man hör ju klappret från hästarnas hovar och frustandet från deras mular, och ibland fylls rummet av fågelkvitter och fågelrop. Plötsligt sitter man inte i en hyttruin i Sverige utan tycker sig blicka ut över Sibiriens stäpper, skogar och floder.

 

Sedan bidrar ju också själva spelplatsen till den helhetsupplevelse som är Hyttdreva – liksom möjligheten att äta spännande mat (Sveriges bästa falafel-rulle?) och botanisera i Bergslagens största bokloppis (som verkligen är mycket stort).

 

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.