Scen: Apelsinträdet på Stadra teater
Recension, Scen lördag, juli 9th, 2016Stadra teater, Bergslagen
Apelsinträdet
Av Henning Mankell
Regi: Johan Bernander
Medverkande: Rune Jakobsson, Anna Söderling, Magnus Wetterholm, Emil Brulin, Eva Haldert, Maja Lundberg, Amber Klaasen
Scenografi: Märta Fallenius
Musik/ljuddesign: Anders Ortman
Kostym: Mari Gasslander
Mask: Märta Gasslander
1936 och tre år innan andra världskriget bryter ut. En regnig midsommarafton någonstans i Stockholm. En cykelverkstad. Cykelreparatören Axel Karlsson (Rune Jakobsson) får besök av vännen Oscar Sundin (Magnus Wetterholm) som vill ha med honom till Spanien för att slåss mot Franco. Axel är positiv till förslaget, men innan dagen är slut har han fått erbjudande att överta cykelverkstaden och fått veta att hans flickvän Karin (Anna Söderling) väntar barn. Han har utsatts för ett dilemma: vad han än väljer, kommer det att få livsavgörande konsekvenser.
Henning Mankell skrev Apelsinträdet 1983, och delar av den är tidstypisk och lätt att identifiera sig med för de då politiskt aktiva på den vänstra delen av åsiktsskalan. Kommunism, socialism eller socialdemokrati. Materiell välfärd eller ideologisk frihet. Vem minns sin röda ungdom och vem fortsätter kampen? Här tydligt statuerat med vännerna Axel och Oscars livsval. En blir bland annat en svartabörshandlande entreprenör som glatt applåderar allt som kommer från Amerika. Debatten om socialdemokratins svek som var aktuell då, går att se som inspiration till delar av Axels karaktär. Vänsterns blick på socialdemokratin. Oscar håller fast vid sin tro på kommunismen och vikten av politisk aktivism. En kämpande kroppsarbetare med intellektuella intressen. Den kommunistiska idealbilden av en rättrogen människa.
Foto från inlägg av Carina Nyström på Stadra Teaters facebooksida.
Pjäsen börjar och slutar med regn och gör nedslag i sex olika decennier. Händelser på global och lokal nivå får illustrera detta. Spanska inbördeskriget med internationella brigaden, andra världskriget med svartabörshandel. Femtiotalets optimism. Ett sextiotal med hemmafrun som vill ut i arbetslivet. Rockikoner, rymdkapplöpningen med Sputnik som fixstjärna och kårhusockupation. Allt sett utifrån familjen Karlssons och deras vänners perspektiv.
Som helhet är det en rätt tung föreställning. Visst finns det inslag av humor och klurigheter, men svårmodet och frågorna om vad det är att leva och att vara människa, anger grundtonen. Dialogen är ibland repetitiv och omständlig. Apelsinträdet är inte en av Mankells mest lättsvävande texter och hans i pjäsen fördomsfulla syn på en socialdemokrat kan i dag kännas lite bedagad. Men tiden var en annan då. Därmed inte sagt att föreställningen är tråkig eller svår. Nej, den är både intresseväckande och enkel att hänga med i. Kopplingar till nuet går att göra, och jag undrar vad som skulle hänt om man flyttat hela föreställningen några decennier framåt? Hur som helst kunde den kortats och rekvisitan reducerats något. Nu är det som att glädjen att möblera med autentiskt material från de olika decennierna tagit över.
Rune Jakobsson, Magnus Wetterholm och Anna Söderling gör alla starka rollprestationer. Rollen som Axel bärs med lätthet av Rune Jakobsson. Jag är benägen att säga att det är bland det bästa jag sett honom göra. Stor närvaro och dynamik. Magnus passar utmärkt som den ständigt kämpande aktivisten Oscar och får tydligt fram Oscars mångsidighet och inre smärta. Det är inte svårt att ta karaktären till sitt hjärta. En som gett eller offrat allt för saken, men som i slutänden vunnit något annat. Anna Söderling ger Karin sårbarhet, styrka och värme och får henne att växa och åldras på ett sätt att det någon gång får en att glömma att det är en och samma skådespelare som gör rollen. Från nykär ung kvinna, genom medelåldern till ålderdomen. Varje fas ett eget kroppsspråk. Snyggt.
__________
Agneta Wistrand Rosendal är författare och ingår i Kulturdelens redaktion.
