Spetskompetens kontra kämpatakter
Dixit lördag, juni 18th, 2016Inramningen var perfekt Publikhavet lyste blågult. Ekdal var tillbaka och började lysande. Det såg bra ut i stort hela matchen. Det var nära, nära några gånger för Zlatan och Larsson. BBC-linjen –Barzagli, Bonucci, Chiellini – sviktade aningen. Det uppstod nästan-chanser för Sverige där en slumpstuds kunde ha ställt detta obevekliga försvar med Buffon som sista utpost.
Mittbacken Granqvist var magnifik i det svenska försvaret liksom coole Isaksson. Granqvist kunde ha fått en straff i matchens döende minuter. Han är ingen tekniker men en effektiv defensiv urkraft som likt ryssen Kulneff i Runebergs Fänrik ståls sägner gillar ”att kämpa, kämpa nätter, dar, det var honom blott tidsfördriv”. Precis som Milans och Gli Azzurris Gattuso eller ÖSK:s försvarsikon ”Totten” Gustavsson. Kämpar av renaste vatten som spelade med hela sin varelse och aldrig gnällde.
Den italienska offensiven i första halvleken var beskedlig och dröjande, nästan seg. Både uppspelen och insticken var så oprecisa att Rai 1:s radiokommentator kved av själslig smärta. Det såg ut att bli en välförtjänt poäng. Men i 88:e minuten kom omkastningen. Eder utnyttjade en ögonblick av svensk tveksamhet och virvlade på kvicka fötter genom det svenska försvaret och avslutade otagbart i Isakssons långa vänstra hörn. Situationen liknade den i VM-semifinalen mot Brasilien 1994 i USA när Romariò slank igenom det svenska försvaret och överlistade Ravelli. 0-1 i den åttionde minuten. Sådana spelsekvenser och individuella trollerinummer tillhör spelets estetiska skönhet och ger fotbollslivet dess höjdpunkter av tragik och glädjerus – beroende på vilket lag man håller på. Vem skulle vilja vara utan Zlatans klack mot Italien.
Fredagen gick från dur till moll på några sekunder. Men ån är det inte slut. Det är bara att spotta ut tänderna och bita ihop som en av mina gamla hockeytränare brukade säga. Belgien väntar .
Mötena mellan Italien och Sverige visar på skillnaderna i attityder till och sättet att tänka fotboll. Svenska spelare kämpar mycket mer än italienska spelare som ofta spelar mer ekonomiskt och verkar ta misslyckanden i enskildheter med upphöjd ro. En sorts aristokratiskt lugn. Men de kan också blixtsnabbt sätta ett försvar för punktpress för att sedan växla ner. Att föra spelet har inte högsta prioritet. Utom när det gäller att stänga en match.
Eder hade knappast ett rätt i första halvlek. Med mina mått mätt borde han ha blivit utbytt. Hans förstatoucher var fumliga och han och hans anfallskollegor spred en hagelsvärm av oprecisa passningar kring sig. Men när det stämmer för dem kan de göra precis samma sak som Eder. Spetskompetensen finns där. Den ger självförtroende och självkänsla. Gudagåvan ska inte slösas på uppgifter som lagets vattenbärare ska utföra. Att kämpa får enklare spelare göra. Basta!
Dixie Ericson är kulturskribent
