Trickster 4: Hermes, antikens spjuver

Inlagd av Kulturdelen Helgesson måndag, oktober 19th, 2015

Min första kontakt med Hermes fick jag via min mamma, eller rättare sagt från hennes cykel av märket Hermes. På kedjeskyddet var namnet Hermes elegant utstansat och på ramen under lampan fanns ett märke föreställande Hermes med bevingad hjälm. Då man cyklade skramlade skyddet en hel del och det kan man säga att Hermes, den antika mytologins spjuver, gjort, skramlat vidare i tiden som symbol och trickster-gestalt.

I Homeros Odysséen, med humaniserade gudar, omnämns Hermes lite då och då som bl.a. Argosdödaren och gudarnas sändebud. I femte sången där Hermes sänds iväg av Zeus för att befria Odyssevs från nymfen Kalypso finns en något längre beskrivning: ”Så sade Zeus, och hans sändebud Argosdödaren lydde och satte genast på sina vackra gyllne sandaler, sådana gudarna bär och som för dem med vindarnas snabbhet tyngd-
löst fram över våta djup och den ändlösa jorden. Sedan tog han sin stav med vilken tillsluter magiskt blicken på dem han vill eller öppnar sovandes ögon. Kraftfull, med staven i hand flög Argosdödaren hastigt ner över Pieriens berg…”
Hermes ledsagade de dödas själar till underjorden och det var också han som hade lärt ”banditen” Autolykos, Odyssevs morfar, ”konsten att stjäla och svära eder falskt.”
Epitetet ”Argosdödaren” tarvar en förklaring. Argos Panoptes var en jätte med hundra ögon som Hermes sövde med sin herdepipa eller sitt prat och dödade och därmed befriades Io, en av Zeus frillor.

Gudarna älskade, skrattade och grälade, men de var odödliga. En av de som snackade mest var Hermes som i Den fjättrade Prometheus”av tragöden Aischylos (525-456 f. Kr.) där han munhöggs med just Prometheus som satt sig upp mot härskarguden Zeus.

”Hermes: Du där, ditt slughuvud, du bitterbittraste, förrädare mot gudarna, beskyddare av endagsvarelser, du eldtjuv, ja, just du! Far kommenderar dig att säga vad det är för giftermål du skryter med ska bli hans fall. Och det ska vara lättbegripliga besked, inga gåtor,, för jag vill inte tvingas hit igen för kompletterande förhör. Du vet hur svårt Zeus har för överspända gapstarar.”

Hermes förekommer också i en av Platons (428-348 f.Kr.) dialoger, Cratylus, där Sokrates frågas ut av Cratylus och Hermogenes om relationen mellan namn och språk.

”Sokrates: Jag föreställer mig att namnet Hermes har att göra med tal och betyder att han är uttolkare (ermeneus), eller budbärare, eller tjuv, eller lögnare, eller förhandlare; allt det som har mycket med språk att göra…”

Hermes nämns också av Aristofanes, Aisopos och senare av Vergilius och Ovidius samt den tidiga satirikern Lukianos som inspirerade Rabelais.

Hermes, den sist födde av gudarna, är från början fräck och förslagen. Han träder in på arenan när gudarna slöat till och han vitaliserar deras värld och träder efter hand fram som en komplex kulturhjälte och mångsidig gud. Hermes var son till en nymf och föddes i en mörk grotta i Kyllene i herdelandet Arkadien; en outsider och uppkomling som krävde sin plats i ljuset bland gudarna. Och med list, humor och vältalighet lyckades han.

I Kortfattad mytologisk ordbok av Folke Ström ges en bra sammanfattning av Hermes-gestalten: ”Hermes. Gudarnas budbärare och härold, herdarnas gud, resandes, köpmännens och tjuvarnas beskyddare, son till Zeus och Maia. H. bar häroldsstav, reshatt och bevingade skor och var uppfinnare av lyran, som han tillverkade av en sköldpaddas ryggsköld. Han var också ledare för de avlidnas själar på deras väg till dödsriket, och hans namn är förknippat med vägskälens stenhögar och de stenpelare (hermer), som skyddade husen mot onda makter.”

Den magiska herdestaven som Hermes fått av sin äldre halvbror Apollon kom att kallas caducén. Hermes blev också Zeus personliga uttolkare och budbärare. Romarnas motsvarighet till Hermes hette Mercurius.

I viss mån speglar Hermes framskridande på gudascenen det antika samhällets förvandling från agrar aristokrati mot ett samhälle med mer handel, köpmanskap – som till en början bara fick bedrivas på vissa platser som beskyddades av Hermes – och begynnande demokrati där retorik och övertalnings-förmåga kom att få allt större betydelse.

Således kom handel och diskussioner att utgöra ett hot mot den härskande klassens privilegier.

I De homeriska hymnerna tolkade av Ingvar Björkeson (2004) ingår också en hymn till Hermes som troligtvis nedtecknades på 400 talet f.Kr. I början av texten framhålls det att Hermes ”var mångfyndig, slug och förfaren i smicker, rövare, boskapstjuv, en gud som sänder oss drömmar, nattens spion, vid dörren på lur; sina märkliga konster skulle han visa snart till de eviga gudarnas häpnad. Född i gryningens ljus kunde redan han spela på lyra mitt på dan, och när aftonen kom stal han kor från Apollon.”

Hymnen visar på Hermes många olika sidor och ofta motsägelsefulla gudagestalt. I slutet av hymnen står det: ”Med gudar och dödliga umgås han, Hermes, gagnar några ibland, men oupphörligt, sen nattens mörker fallit, bedrar han och gäckas med människosläktet.”

Han är både gudomlig-himmelsk och mänsklig-underjordisk som Sture Linnér påpekar i inledningen.

Kort uttryckt, så står Hermes för rörelse; mentalt, socialt, fysiskt och framträdande egenskaper är list, snabbhet, intelligens, humor och munvighet.
Han var en upptågsmakare med en del magiska förmågor.

I den tyske romanförfattaren Sten Nadolnys roman Fräckhetens gud (1995) har Hermes flugit in i nutiden med sin fräckhet och goda humör.

I sin fina och kluriga diktsamling Hermes Kofösaren från 1991 skriver poeten Jesper Svenbro i dikten Hermes boukólos bland annat :

”Den antika världen håller andan ett ögonblick.

Bara trippandet av nittiosex små flitiga klövar

avslöjar för den lyhörde att Hermes gränsöverskridaren färdas

och att traditionens bokstavsföljd just nu kastas om

i en ordning som ständigt utnyttjar slumpen…”

De första cyklarna eller velocipederna av märket Hermes tillverkades av Nymans i Uppsala i slutet av 1800-talet och 1963 kom den sista riktiga Nymancykeln.

Härmed avslutar jag serien om trickster-figurer och jag rekommenderar en bok som inspirerat mig och som jag inte nämnt tidigare, Trickster makes this world, mischief, myth and art (1998) av Lewis Hyde.

—

Bo Helgesson