Roman: Sagas bok

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, augusti 24th, 2014

Sagas bok. En trovärdig historia.

Elsie Johansson

Albert Bonnier förlag

396 s

Utkom 2014 – 05

 

Elsie Johanssons romansvit om Nancy som växer upp i ett fattigt arbetarhem under 30-40-talet är tre böcker som spelat en enorm roll i mitt liv. Jag betraktar karaktären Nancy som min själsfrände, eftersom vi tänker precis likadant och faktiskt till och med har väldigt likartade familjerelationer. Eftersom Nancy-sviten till viss del är självbiografisk, eller i alla fall växte hon upp under precis samma omständigheter och jag i alla fall utgår från att Elsie förser Nancy med en personlighet som liknar hennes egen, har jag alltid betraktat det som att jag och Elsie är två bästa kompisar som bara inte träffats än. När jag dock väl träffade Elsie vid bokmässan i Örebro för några år sedan fick min mamma gå fram och be henne skriva sitt namn på ett kort, för jag vågade inte…

I alla fall läser jag allt Elsie Johansson skriver sedan Nancy-sviten. I hennes senaste roman Sagas bok rör sig författaren på välkänt territorium; det är fattig arbetarsläkt, det är syskonkärlek/hat, det är skam, det är fattigdom, längtan efter lärdom och utbildning, kluven kärlek, klass, sexualitet och så vidare.

Huvudpersonen Saga träffar för första gången på länge sina syskon i samband med att hennes mamma dött och boet skall delas upp. Saga betraktas av de övriga som en svikare; en lyckad journalist som var den sistfödda i syskonklanen och också fick ynnesten att studera på föräldrarnas bekostnad. Med hjälp av en symaskin som Saga hittat och som tillhört hennes mamma spinner det igång en tillbakablick på Sagas uppväxt och de hemligheter som hon enbart anat under ytan kommer fram i ljuset.

Det här är en fantastiskt bra bok förstås. Elsie Johansson är enligt mig ett språkgeni. Hon får mig att se de scener hon beskriver med alla sinnen; det luktar, känns och låter. Saga är mänsklig med både fula och fina sidor, tveksamheter, skamkänslor, kärlek… alla skrymslen och vrån av den medelålderskvinnan i huvudrollen känns bekanta och trovärdiga. Hon blir en så riktig person.

Det enda som känns lite tråkigt är att det blir väldigt likartat. Det är klart att författaren använder sig av sina egna erfarenheter och därför återvänder till den miljö hon själv vuxit upp i. Det är ofta ett bra sätt att kunna göra levande och bra beskrivningar. Men det känns väldigt likartat hennes tidigare böcker… Saga och Nancys öden är svindlande lika. Jag känner också igen scener och känslor från böckerna Näckrosträdet (2004) och Sin ensamma kropp (2008).

Men det här är verkligen bara ett problem om en är ett så inbitet Elsie Johansson-fan som jag. Och det är alltid fantastiskt att få försvinna in i hennes levande värld, att följa med och känna, lukta, tänka och uppleva det som huvudkaraktären genomlider. Och samtidigt får läsaren alltid en uppgörelse med vad en människa, och ett liv, egentligen är.

Läs den bara. Och allt annat Elsie Johansson skrivit och kommer att skriva.

 

Malin Nilsson, del av Kulturdelens redaktion