Utställning: Berlinbiennalen

Inlagd av Peter Ekström Recension, Utställningar lördag, juli 12th, 2014

Berlinbiennalen 8

Berlin 29 maj – 3 augusti 2014.

—

Konstbiennalen i Berlin är kanske inte den viktigaste större utställningen i världen. Den är inte särskilt omfattande och har oftast inte lämnat större spår efter sig.

Men den förra biennalen, den sjunde (2012), skapade mycket uppmärksamhet. Den gick i den politiska aktivismens tecken. Biennalledningen ”gav bort” hela evenemanget till rörelser och organisationer som Occupy Wall Street, Attac med flera. Det var livligt, rörigt, omdiskuterat och nästan ingen traditionell konst. Den konstintresserade omvärlden var splittrad i omdömet. Kanske var den sjunde Berlinbiennalen kulmen på den nu pågående konstnärliga eran – samtidskonsten. Ett tecken på att vägs ände var nådd – ett slags final?

Detta perspektiv gör det nog så intressant att se hur årets biennal, den åttonde, gestaltar sig. Och huvudintrycket kommer snabbt – tillbaka till ordningen. Det är stillsamt, prydligt, ganska traditionellt och inte särskilt spännande. Konstvärlden tillåter gränssprängningar, utlöpningar och excentriska utfall. Men även den yvigaste neodadaist brukar förmås att ställa in sig i ledet efter ett tag.

Årets biennal äger rum på tre platser i Berlin; etnografiska museet Dahlem, galleriet Kunstwerke och Haus am Waldsee. Många av

utställarna är av utomeuropeiskt ursprung och att ställa deras samtidskonst mot samlingarna i Dahlem är ett genidrag som tyvärr inte utnyttjats till full potential. Konkurrensen i Dahlem är dock mördande. Aztekiska skulpturer, japanska tuschmålningar, malanganskulpturer från Nya Irland (tillhör Papua Nya Guinea) slår det mesta vad gäller konstnärlig gestaltning, uttryck och teknik. Denna konst kanske inte är samtida men upplevelsen av den är samtida så att det heter duga. En av mina favoritkonstnärer, Tacita Dean från Storbritannien, deltar med en sparsmakad och svårtillgänglig videoinstallation som utgår från experiment med exploderande nanopartiklar. Mexikanen Mario Garcia Torres har en spännande dokumentation om en annan mexikansk konstnärs relation till John Cage.

Kuratorn Juan A Gaitan beskriver saken så här:

”I Dahlem gör den fragmentariska presentationen parallellt med de existerande samlingarna i det etnografiska och asiatiska museet att besökaren hela tiden frågar sig om denne ska stanna kvar i det samtida eller göra korta utflykter i museets historiska samlingar.”

I all sin kraft är ändå detta postkoloniala, antiimperialistiska perspektiv skåpmat för samtidskonsten. Det har gjorts flera gångar förut och det nytänkande som kan förväntas av en biennal saknas.

Ute i en borgerlig förort ligger Haus am Waldsee. Jag känner mig lite skamsen när jag kommer ut i denna burgna och vackra miljö och upptäcker att det är den ende svensken på biennalen, Matts Leiderstam, som intresserar mig mest. Jag kan inte helt utesluta att detta har ett drag av lokalpatriotism eller, återigen, en bekräftelse på vad jag gillar sedan tidigare.

Hur som helst visar Matts Leiderstam en spännande kollektion verk, The Connoisseur’s Eye, som kan beskrivas på lite olika sätt. De behandlar spänningen mellan en uppsättning motsättningar; konkret objekt – representation, konstverket i sig – dess proveniens, konsthistoria – samtidskonst, subjektivt skapande – vetenskaplig forskning. Eller också är det inte fråga om motsättningar utan om en dynamik som nästan all konst kan rymma inom sig.

Leiderstam har utgått ifrån ett antal äldre konstverk som han hittat i ett par museers magasin. De är anonyma porträtt gjorda av anonyma konstnärer. Ändå konstverk som har individualitet, historia och laddning. Levande, subjektivt kommenterad konsthistoria.

Allmän slutsats? Nja, årets Berlinbiennal är nog ingen bra temperaturmätare för samtidskonstens hälsotillstånd. Eller också är den det och då är slutsatsen att temperaturen håller på att svalna.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion