Mou tråkade ut Madrid

Inlagd av Dixie Ericson Dixit söndag, april 27th, 2014

Fotboll tillhör nöjesindustrin påstås det. Men det är långt ifrån alltid matcher ens i den internationella fotbollen lever upp till det påståendet. De två semifinalerna i Champions League i veckan var ”rubbish”, skräpmatcher, som fotbollsjournalisterna i The Guardians podcast Football Weekly Extra säger. Lika underhållande som att titta på trafiken i en rondell. Men Football Weekly Extra är å andra sidan alltid underhållande och förenar stort fotbollskunnande, brittisk humor à la Music Hall med stilistisk ekvilibristik. Båda matcherna spelades i den europeiska fotbollens huvudstad just nu: Madrid.

Först ut var Atletico Madrid mot Chelsea. 0-0 vid full tid. Som en italiensk sportjournalist uttryckte det: ”Mourinho sökte noll och noll uppnådde han”. Triumferande för det var just det han ville. Mou är Chelseas tränare. Han är en portugis med en lysande tränarkarriär bakom sig. Surkartigt spotsk, arrogant och understundom en impulsiv bråkstake – men också en genialisk taktiker med god hand med världsstjärnorna i sina lag. Oftast. Och som säkert kan vara charmerande om man stryker honom medhårs.

Mous Chelsea var för kvällen helt inriktat på att försvara sig. Han hade konstruerat en försvarsmur som bara tillfälligtvis lät sig lockas ut på offensiva uppdrag. Det var trångt i försvarsområdet och svårt för Atletico att skapa någon enda farlighet. Men så spelade spanjorerna också ett helt  förutsägbart spel med massor av passningar runt Mou-muren. Men utan kraftfulla och dödsföraktande försök till genombrott. I stället bombade Atleticos kantspelare Chelseas straffområde, eller boxen som man säger i dag, utan att riktigt få till några farliga avslut. Chelseas försvarsgiganter målvakten Cech och John Terry såg aldrig stressade ut och speciellt Terry rensade bort bollarna och höll Atleticos Diego Costa  i herrans tukt och förmaning. Det var match helt i hans smak. Inte ens när de båda tvingades stiga av på grund av skada darrade den engelska försvarslinjen. Man skulle kunna tro att professionella lag på den nivån skulle ha en plan B. Men det verkade inte Atletico ha.

Den andra semifinalen lutade åt samma håll men var mer liv- och fantasifull. Nu var det hemmalaget Real Madrid som spelade defensivt och Bayern München som hade stort bollinnehav och lirade vackert. Men utan resultat, medan Real nätade en gång och vann matchen. Fördel alltså för Real Madrid inför tisdagens och onsdagens returmöte i London respektive München. Båda matcherna är dock i allra högsta grad öppna.

 En fråga som inställer sig är om det är ok att tränarna stryper liret redan på taktiktavlan. Har inte publiken som betalat dyra biljetter rätt att få se en underhållande match där spelarna i båda lagen går på offensiven för att ge publiken valuta för  pengarna? I stället för att erbjudas ett målsnålt, smågrinigt ställningskrig. Borde inte Mou ha jagats av planen publikt bombarderad med ruttna tomater! Och fått löpa gatlopp i spalterna och i etermedierna där fotbollsjournalister öst ovett över hans tråkdefensiv.

Det händer förvisso ibland men både expertkommentator och fotbollsjournalister borde oftare vara mer av teaterkritiker och ställa krav på underhållningen. Vem vill se en uppsättning av ”Hamlet” där varken kung Claudius eller Vålnaden är ombytta.

Om Mou har bitit sig i den taktiska tummen i upplägget att spela 0-0 i Madrid och satsa på en nådastöten på hemmaplan avgörs i London. På pin kiv vore det roligt om det blev 1-1 och Atletico ginge vidare tack var sitt mål på bortaplan.

—

Dixie Ericson