Konst: The Alternative Guide to the Universe

Inlagd av Peter Ekström Recension, Utställningar torsdag, juli 18th, 2013

The Alternative Guide to the Universe

Hayward Gallery, London

11 juni-26 augusti 2013

—

Annorlunda synsätt inom konsten har varit uppskattade i omgångar. När surrealismen bröt igenom i slutet av 1920-talet förde den också med sig en våg av intresse för både utomeuropeisk kultur och för särlingar på hemmaplan. Efter detta har intresset kommit i vågor. Det verkar som om det är dags igen för den så kallade särlingskonsten att få plats i konstens finrum.

Det finns flera tecken på detta. Det har varit ett antal inslag på biennaler och andra stora utställningar. Till exempel Hilma af Klint både på Moderna Museet i Stockholm och på årets Venedigbiennal. Det har också varit ett ökat antal utställningar med så kallade särlingar på stora gallerier och museer. Som en serie utställningar på Hamburger Bahnhof i Berlin under rubriken Secret Universe. Och inom konstens huvudfåra fokuseras alltmer på det maniska, utsvävande, personliga och icke-kommersiella.

En anledning till denna trend skulle kunna vara ett förnyat intresse för konstens möjlighet att gestalta och även i sig vara, en andlig verksamhet. Religion och magi är på väg tillbaka in i konsten. En annan anledning kanske är en strävan att hitta möjligheter för konsten vid sidan av det prestigefyllda och penningstinna gallerisystemet. Street art är också ett tecken på detta.

Särlingskonst, eller art brut, är egentligen ett svårdefinierat område som bygger på tanken att det finns en sanktionerad akademisk mittfåra i konsten som är ”godkänd”. Särlingskonsten står utanför denna. En del särlingskonstnärer är helt omedvetna om sin position. Andra är ganska medvetna om denna och sin relation till den ”riktiga” konsten. Detta utanförskap har ibland idealiserats. Art brut beskrivs emellanåt som den enda sanna konsten. Allt annat är bara poserande.

En ”institution” som tagit sig an den nya särlingstrenden är The Museum of Everything (tidigare recenserat här på Kulturdelen). Detta ”museum” är grundat av engelsmannen James Brett som presenterar det så här:

”The Museum of Everything är världens enda resande museum för oupptäckta, oavsiktliga och oskolade konstnärer från 18-, 19-

och 2000-talen. Sedan 2009 har över en halv miljon människor besökt våra installationer i London, Turin, Paris and Moskva, inkluderande Tate Modern, Agnelli Museum, Selfridges och Garage Center for Contemporary Culture”

Just nu bidrar The Museum of Everything med en ”sideshow” till en utställning på Hayward Gallery, som är en del av South Bank Culture Center i London. För den som gillar särlingskonst är det ett gyllene tillfälle. Det är nämligen ett av de ytterst få tillfällen som verk av indiern Nek Chand har visats i Europa.

Nek Chand, nu 88 år, är verksam med att bygga vidare på sin Rock Garden i Chandigardh i Indien – ett slags gigantisk skulpturpark, ett allkonstverk. Denna anläggning är samtidens mest spektakulära exempel på särlingskonst. Nek Chand är en megakändis i dessa sammanhang.

Men presentationen av Nek Chands konst är alltså enbart ett sidoarrangemang. Huvudnumret på Hayward Gallery är en utställning som heter The Alternative Guide to the Universe (nej, den har inget med Douglas Adams böcker att göra).

Det är en i ordets alla meningar fantastisk utställning. Den innehåller bidrag från ett antal urbana visionärer vars idéer om hur arkitektur skulle kunna se ut och hur stadsplanering borde se ut, verkligen kan få det att surra i huvudet. Så här skriver Ralph Rugoff om utställningen i den omfattande katalogen:

”Tillsammans med konstnärer så kommer de ’guider’ du möter här att omfatta arkitekter och stadsplanerare utan licens, outsider-fysiker och visionära uppfinnare, vilka alla erbjuder uppfriskande oortodoxa perspektiv på världen vi lever i.”

Bland utställarna finns Bodys Isek Kingelez från Kongo med sina lekfulla husmodeller. Achilles Gildo Rizzoli (1896-1981) med sina detaljerade ritningar och skisser av byggnader. Bland annat en katedral som egentligen är ett porträtt av hans mor. Marcel Storr (1911-1976) med sina vackra men också hotfulla byggnadskomplex. Och kinesiskan Guo Fengyi (1942-2010) med sina själsliga diagnosbilder. För att bara nämna några.

I många av utställarnas hisnande visioner finns ett kraftigt inslag av, antagligen oavsiktlig, humor. Det kan inte förnekas. Men de flesta av dessa visionärer har nog arbetat med en i högsta grad seriös inställning för att anpassa våra städer till besökande rymdvarelser, växternas känsloliv eller den nya utvecklade människoras som kommer att finnas i framtiden. Dessa ambitioner är naturligtvis värda respekt även om man inte tar dem på allvar. Bland forna tiders ”galna” idéer fanns en del som vi idag ser som fundament för vår verklighetsuppfattning…

Den frigjorda energi och fantasi som verken utstrålar är också värd att ta på allvar. Om man har blivit lite avtrubbad i kulturen, lite trött på sofistikerade resonemang och högtravande poser, finns här ett motgift. Konst kan vara fantastisk ibland.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion