Lyrik: Eros skakar mig av Sapfo och Alkaios

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Lyrik, Recension torsdag, juli 18th, 2013

Eros skakar mig

Sapfo & Alkaios

Översättare: Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson

ellerströms. 119 sidor. Har utkommit.

 

”Gudars like synes mig den mannen vara”. Så börjar en av den västerländska litteraturens mest kända dikter, därtill en av de äldsta. Den skrevs av Sapfo någon gång runt år 600 f.Kr. Eller börjar den kanske så här: ”Plötsligt framstår han som en gudars like”. Eller: ”Så kan ingen likna en gud i lycka”. Naturligtvis börjar den inte på något av dessa sätt av den enkla anledningen att Sapfo inte skrev på svenska utan på grekiska.

Dikten är inte bara en av de äldsta och mest kända utan också en av de mest översatta. Redan den romerske skalden Catullus omvandlade den till latin, men där kanske man hellre ska tala om en parafras än om en översättning. Catullus lade också till en egen slutstrof vars mycket romerska moral hade varit Sapfo främmande. I antologin Från Sapfo till Strindberg hittar man inte mindre än tio svenska versioner av dikten, och säkert finns det åtskilliga fler.

Är man obevandrad i klassisk grekiska bör man naturligtvis vara ödmjukt försiktig om man uttalar sig om tolkningarnas kvalitet. Men visst kan jag reta mig på en rad som ”ingenting ser jag med ögonen” (Papageorgiou och William-Olsson 1999) och tycka att ”örat fylls av blodets / suckande susning” (Ek 1918) snarare låter som en rad av Stagnelius än av Sapfo. Men när Ylva Eggehorn 1980 skriver ”lyssnar in mot hjärtats och könets mörker” kan vi nog, som i fallet Catullus, snarare tala om en parafras än om en regelrätt översättning; hon så att säga gör dikten till sin egen.

Det finns många frågor en översättare måste konfrontera. En av de första är om man ska följa originalets versmått eller inte. Sapfo skrev ofta på vad som efter henne kommit att kallas sapfisk vers: en fyraradig strof uppbyggd av trokéer och daktyler där den sista raden är kortare än de övriga. Det är en versform som också införlivats i svensk tradition med poeter som Vilhelm Ekelund, Hjalmar Gullberg och, inte minst, Tomas Tranströmer.

Men i fallet Sapfo (och annan gammal diktning) finns också ett problem av helt annan art. Ingenting av hennes hand finns bevarat. Det vi har är avskrifter av avskrifter av avskrifter – plus spridda citat i andras verk. En enda dikt finns bevarad i fullständigt skick; de andra existerar bara som mer eller mindre utförliga fragment. Under tidens gång har nya fynd fyllt ut en del gamla luckor. Men det är inte alltid så självklart att veta var pusselbitarna ska fogas in – eller ens vilket pussel de tillhör. Det här innebär att olika översättare kan utgå från olika ”originalversioner”. En del väljer också att själva fylla ut det som saknas. Man försöker helt enkelt gissa sig till vad det borde eller kunde ha stått för att ge dikten rytm och reson. Andra översättare väljer att redovisa vad som saknas. Då kan det bli så här:

Visste han det skulle han genast rodna:
[                           ] folket i staden talar
[                                          ] aldrig åter
[                       ]

För den översättningen svarar Jesper Svenbro. Han är inte bara klassisk filolog utan också poet med säte i Svenska Akademien. Han och Lars-Håkan Svensson har nu samlat sina tolkningar av Sapfo och hennes samtida kollega Alkaios, även han från Lesbos, i en behändig liten volym betitlad Eros skakar mig. Båda har, på goda grunder, valt att följa originalens versmönster. Svensson har också försett volymen med utförliga och värdefulla kommentarer. Det kan handla om allt från mytologiska förklaringar till försök att sätta in dikten i ett specifikt sammanhang. Samtidigt är det ju så att vi vet ytterst lite om författarna och den miljö där de verkade. Inte ens det som alla vet, nämligen att Sapfo var lesbisk, är något som vi egentligen vet. Men visst finns i en del av hennes dikter en stark erotisk laddning som uppenbart hänger samman med en annan kvinna.

Sapfo och Alkaios (och Archilochos) är västerlandets första kända lyriker. Med lyrik avsåg grekerna helt enkelt dikt framförd till lyra. Men det är också en genre som tycks lyfta fram det egna diktjaget. När Sapfo skriver ”Eros skakar mig motståndslöst än en gång – / ljuvligt stingande, obetvingliga djur!” ser vi det gärna som ett uttryck för en personlig erfarenhet (oavsett om det är det eller inte) – liksom när hon i en dikt om åldrandet beklagar att hennes knän inte längre tillåter henne att ”dansa runt som ett hjortkid”. Och när hon i en dikt ber sin bror att uppföra sig så att hon slipper skämmas för honom är det svårt att inte uppfatta det som att hon anspelar på något som verkligen hänt – och jo, Sapfos bror Charaxos exporterade vin till Egypten, där han tycks ha haft ett olämpligt förhållande med en kurtisan vid namn Dorícka.

Det underbara är att detta dikternas direkta tilltal når oss ännu efter 2600 år – och att vi berörs. Den antika litteraturen kan ofta rent av framstå som mer lättillgänglig än en rad senare epokers. En bro spänns mellan där och då och här och nu. Jag sitter i en trädgård i Bergslagen denna sommar 2013 och läser Sapfos dikt om Afrodites heliga lund på Lesbos år 600 f.Kr.:

Djupt där inne sorlar det friska vattnet
mellan äppelgrenar, i rosors skugga
vilar allt försänkt, och vi fylls av sömn från
suset i löven.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.