Konst: Bill Viola

Inlagd av Peter Ekström Recension, Utställningar onsdag, juli 17th, 2013

Bill Viola

Frustrated actions and futile gestures

Blain Southern Gallery, London

5 juni-27 juli 2013

—

Trots att videokonsten inte längre är ny och absolut inte någon övergående fluga, har den fortfarande en del barnsjukdomar. Dessa yttrar sig framför allt i ogenomtänkt presentation och bristande teknik. Allt för ofta förväntas betraktaren ställa sig framför en videoskärm utan att ens få veta hur länge konstverket pågår eller om man råkat ställa sig där precis i slutet av det som visas. Och allt för ofta innehåller utställningar tysta svarta videoskärmar som är ur funktion.

En konstnär som tagit sig förbi dessa problem är amerikanen Bill Viola, en av genrens veteraner och mästare. Nya verk av Bill Viola är en högtid – fullskaliga utställningar är sällsynta. Senast i Sverige var det väl på Akvarellmuseet i Skärhamn 2012. 1985 visades hans verk på Moderna Museet i Stockholm.

Just nu visar han en svit nya verk på det exklusiva galleriet Blain Southern i London. Hans verk fungerar bra i de strama tomma rummen. Tekniken är perfekt. Några anvisningar om tid kostar han inte på sig men jag sugs ändå in i verk efter verk utan att bry mig om hur lång tid de tar. Det enda irriterande kan ibland bli att Viola har ganska tydliga punchlines i sina verk och det är risk för att de förfelar sin verkan om man inte sett allt som byggs upp innan.

Ett av verken heter The Dreamers och anknyter till det som tycks vara Bill Violas huvudspår – hans fascination för vatten. Verket utgörs av sju stående videoskärmar i ett rum. Varje skärm visar en person nedsänkt i strömmande vatten. De blundar, deras ansiktsdrag förändras lite, de förvrids av vattnets rörelser. Det är svidande vackert och jag kommer att tänka på den ryske filmaren Andrej Tarkovskijs (1932-1986) minst lika stora fascination för strömmande vatten.

Annars utspelas flera av utställningens verk i öknen. Grundtemat är dock, som alltid, existentiella frågor – liv, död, ensamhet, gemenskap. I Man searching for immortality/Woman searching for eternity ser vi två projektioner mot stående svarta granitskivor – en gammal naken man och en gammal naken kvinna. De kommer mot oss från bildens inre och stannar upp i helfigur. De börjar noggrant och fåfängt undersöka sin kroppar. Metodiskt och långsamt söker de av varje muskel och varje hudveck. Till slut upplöses de ändå och smälter samman med den uråldriga sten som de är projicerade på.

I utställningens centrum finns ett niodelat verk med titeln Chapel of Frustrated Actions and Futile Gestures (Kapellet för frustrerade handlingar och meningslösa gester). Det är olika scener som ordspråkslikt illustrerar människans fåfängliga strävanden. I en av bildrutorna ses en man skjuta en kärra uppför en backe bara för att gång efter gång tappa taget så att kärran rullar ner igen. I en annan bildruta ses en man i vrede ge en kvinna en örfil bara för att kort efter försonas med henne i en kram.

Innehållet är egentligen inte särskilt komplicerat. Men tekniken är det. Bill Viola gör dock inget väsen av det – allt är presenterat liksom självklart och enkelt. Det är mycket vackert och mycket gripande.

Londonutställningen slår inte en av mina starkaste konstupplevelser. Det var på Venedigbiennalen 2007 som hans verk Ocean without a shore visades i ett litet kapell. Men utställningen på Blain Southern är bra nog. Och räcker det inte så kan man snart gå till St Pauls Cathedral i London och se Bill Violas nya fasta verk där. Detta kommer att vara en videopresentation med flera skärmar i två delar, bestående av två relaterade teman. De blir placerade i änden av norra och södra skeppet, på var sin sida om huvudaltaret. Den ena kommer att visar Maria och den andra martyrernas historia.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion