Utställning: Boys don’t cry
Recension, Utställningar söndag, mars 17th, 2013Boys don´t cry
Martin Bogren
Fotografier
black door gallery, Örebro
Visas 16/3-6/4
– – –
Foto: Martin Bogren
På black door gallery visas nu Martin Bogrens fotografier Boys don´t cry. Det är en samling ganska små, svartvita bilder som alla är tagna på en brottarklubb i en liten ort i Skåne. Det är Bogrens hembygd dit han återvänt för att dokumentera sin barndoms trakter. Han har redan visat bilder därifrån i boken Lowlands (2011) där motiven är människor och natur. När han nu är tillbaka för att fotografera ortens brottarlokal står pojkar i åldern 10-12 år, som samlas för att träna, i centrum. De är unga och befinner sig mitt emellan att vara barn och tonåringar. Enligt Bogren, som fotograferat pojkarna under ett par års tid, fann han efter ett tag att bilderna rymde andrum och vila, att det bland de hårt inövade brottargreppen ”skymtade ett surrogat för omfamningar och för att kramas. Ömt håller de tag i varandra – håller tag i barndomen ett kort tag till.”
Boys don´t cry bjuder på bilder med starka uttryck. Som betraktare slås man omedelbart av den närhet bilderna andas, vilket torde tyda på att Bogren fått ett stort förtroende. Pojkarna litar på honom när de visar sig i sårbara situationer, såsom han som håller hårt om sin onda arm och ser in i kameran med öppen blick som avslöjar smärtan och ensamheten i situationen. Det gäller också gemensamhetsritualerna, som när de två pojkarna lite nonchalant vilar ut mot en vägg och med all tydlighet visar att de trivs med avbrottet samtidigt som de ser fram emot nästa pass utan att tveka.
Starkast berör mig bilderna av utsatthet – kan jag kalla det manlig utsatthet? Fotografens programförklaring till trots är det den känslan som griper tag i mig. Här är barn som inte i första hand befinner sig i gemenskap och kroppslig kontakt, utan mer i en brytningstid där de valt en aktivitet med en manlig framtoning, och en sådan som de kanske inte kan leva upp till. På flera bilder upplever jag att det i deras blickar skymtar en fråga om varför de spelar med i spelet, och det är den känslan som är styrkan i utställningen. Det är i den som brytningspunkten mellan barn och tonåring framkommer och frågan om att få gråta eller att tvingas bita ihop. Den speglas i pojkarnas ansikten; en undran om vad som förväntas av dem. Utöver det finns också bilder som visar på gemenskapen i brottningen, den fysiska kontakten och den bistra glädjen, men de är inte lika tongivande.
Boys don´t cry lämnar inte betraktaren oberörd. Det går att se rakt in i de unga pojkarnas skörhet. De befinner sig vid en sista utpost innan de tar klivet in i en annan tid, och även om det är en bister och smärtsam plats bjuder den ändå på något slags gemenskap; ett sammanhang skapat av kroppar, rörelse och smärta.
– – –
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare
