Roman: Springa med åror

Inlagd av Agneta Hagerud Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, september 24th, 2012

Springa med åror
Cilla Naumann
Bonniers, 2012
256 s.
Utgiven

— — —

Jag har inte läst Cilla Naumann förut, trots att hon gett ut ett flertal böcker och fått både Katapultpriset för årets bästa bok (Vattenhjärta, 1995), Samfundet De Nios Vinterpris samt Augustnominerats för ungdomsromanen Kulor i hjärtat (2009).  När jag nu har Springa med åror i min hand förstår jag att jag missat något. Jag sträckläste romanen en regnig dag och förflyttades genast tillbaka till min barndom.

Monika lever med sin far Ivan på gården vid havet. Det har alltid varit de två, i det dagliga arbetet med djuren och de få lediga stunderna, och hon känner inte till något annat. Allt förändras dock då Ivan blir tvungen att sälja av mark och gamla gårdshus till villabyggande och sommarboende och Johannas familj dyker upp. Flickorna bildar genast en pakt där deras föräldrar endast finns med i utkanten. Deras täta sommardagar fylls av bad och utforskande av deras alldeles egna värld. Vintrarna, när Johanna bor i staden, blir en enda lång väntan. Det finns dock regler för deras umgänge, vilka de snabbt lär sig att manövrera förbi.

Handlingen är uppbyggd på den vuxna Monikas berättelse bakåt i tiden, när hon i nutid letar efter en försvunnen katt och väntar på att hennes son Lasse ska komma hem. Nu är både hon och Johanna mammor med egna barn. Den gamla klasskillnaden dem emellan lever vidare i deras barns umgänge. Det har runnit mycket vatten under broarna och kvinnornas gamla otvungna vänskap är nu laddad. Att Monikas son Lasse inte är riktigt som de andra barnen försvårar också.

Springa med åror har blivit omskriven som ett klassdrama, vilket den till stora delar är, men romanen rymmer så mycket mer och det överskuggande temat anser jag är föränderligheten i tillvaron, tidens obönhörlighet och vad den för med sig. Vänskap som löses upp, kärlek som försvinner och dödens närvaro. Mycket handlar om föräldrar och barn, och relationen mellan Ivan och Monika är oerhört vackert skriven. På liknande sätt skildras Monikas längtan efter sin döda mor, som spiller över på hennes egen modersroll, men mer problematiserad. För, som hon återkommer till: ”Mor ror i alla väder” och springer med årorna.

Det ångar av stark, fysisk närvaro i handlingen: den tunga lukten från ladugården, bruna sommarben fulla med småsår, kattens mjuka päls, snoret som rinner, smutsiga vita trosor som en gång varit rena, havets blanka yta och dolda djup, hallonsaft full av sötma och sprättande grus under cykeldäcken. Den innerliga och allomfattande vänskapen mellan två unga, med ett uppgående i varandra som suddar ut jag och du. En frihet som är som allra störst då, en kort tid innan omvärlden tränger sig på. Precis så minns jag min egen barndom, och så beskriver Naumann den tiden, så att det känns som om jag är där igen.

I romanen ställer sig Monika och Johanna utanför allt i några somrar och skapar en egen värld av lycka som nästan gör ont. Till sista hinner omvärlden ifatt dem och deras gemenskap krackelerar. Naumann lyckas med att skildra barndom och vänskap i ett både skimrande och skärande perspektiv. Det är poetiskt skrivet med en stark närvarokänsla. Sammantaget gör det Att springa med åror till en liten bok med ett stort innehåll. Att sedan omslaget är en av Karin Broos laddade målningar, föreställande två unga kvinnor vid vatten, är en riktig lyckoträff.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.