CD: Nya album med Jon Balke, Nicolas Masson/Colin Vallon och Billy Hart Quartet
Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, april 21st, 2025
Jon Balke: Skrifum (ECM/Naxos). Speltid: 47’36.
Jon Balke (piano, spektrafon)
Betyg:
–
–
–
–
Nicolas Masson & Colin Vallon Trio: Renaissance (ECM/Naxos). Speltid: 54’22.
Nicolas Masson (sopran- och tenorsaxofon), Colin Vallon (piano), Patrice Moret (kontrabas), Lionel Friedli (trummor)
Betyg:
–
–
–
–
Billy Hart Quartet: Just (ECM/Naxos). Speltid: 56’50.
Mark Turner (tenorsaxofon), Ethan Iverson (piano), Ben Street (kontrabas), Billy Hart (trummor)
Betyg:
–
–
–
Norske pianisten Jon Balke kan man möta i alla möjliga sammanhang. Ibland dyker han upp tillsammans med Magnetic North Orchestra och ibland med slagverksensemblen Batagraf. Och på albumet Halfa arbetade han tillsammans med såväl arabiska musiker som med norska Barokksolisterna. Det händer också att han uppträder alldeles ensam – som på albumet Discourses och som här på Skrifum. Det är lågmält och låter mer som modern klassisk musik än som jazz. Det är måttligt melodiöst, men ändå inte omelodiöst, med en stilla och lite gles, både spröd och distinkt, klangvärld, där pianots toner ibland tas upp och modifieras med en spektrafon. Först undrade jag om det här diskreta och lågmälda ljudlandskapet skulle kunna hålla intresset vid liv i längden, men det visade sig vara en obefogad farhåga. Resultatet är verkligen oväntat fascinerande – och mycket vackert.
I samband med Third Reels album Many More Days (ECM), där den schweiziske saxofonisten Nicolas Masson var en i trion, skrev jag att det var ”riktigt snyggt med behagliga melodier och omväxlande klanger”; men jag önskade också att trion ”inte var så försiktig utan vågade bryta det vackra mot ruffigare inslag”. Nu har Masson slagit sig ihop med pianisten Colin Vallon och hans trio, som aldrig gör något ointressant. Senast förra året slog de till med höjdaralbumet Samares. Här har trumslagaren Julian Sartorius ersatts av Lionel Friedli men trogne basisten Patrice Moret är kvar. Med den här trion har Masson fått ett sammanhang som passar honom bra. Han får utrymme för sitt lyriskt melodiska spel men kan också ta sig ut i kargare terräng med mer atonala tongångar. Det fungerar utmärkt. Renaissance har Masson kallat albumet, och kanske har det varit en pånyttfödelse för honom.
Trumslagaren Billy Hart var just fyllda 81 när det nu släppta albumet Just spelades in i december 2021. Men ålder betyder i det här sammanhanget ingenting annat än erfarenhet. Med sig har han Mark Turner på tenorsaxofon, Ethan Iverson på piano och Ben Street på kontrabas. Det är samma instrumentbesättning som på Massons och Vallons Renaissance, och albumen påminner om varandra i så måtto att båda utgår från en melodisk och ofta lyrisk grund, samtidigt som de inte drar sig för att göra utflykter åt andra håll. Men till skillnad från schweizarna är Hart-kvartetten, inte direkt överraskande, tydligt förankrad i den amerikanska jazzen. Här finns en starkare betoning av en stadig rytm men också delikata Bill Evans-vibbar som i ”Billy’s Waltz” (där Billy naturligtvis står för såväl Evans som Hart).
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion