SACD: Autumn Equinox av Sebastian Fagerlund

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized onsdag, mars 12th, 2025

Sebastian Fagerlund: Autumn Equinox: Octet ”Autumn Equinox”; Arcantio (Concerto for double bass and chamber orchestra)*; Sky II  (BIS/Naxos). Speltid: 53’27.

Niek de Groot (kontrabas)*, Lapland Chamber Orchestra, John Storgårds (dirigent)

Betyg:

 

Det är med spänning jag emotser en ny inspelning med verk av finländske Sebastian Fagerlund, och hittills har jag inte blivit besviken. Det nya albumet rymmer en oktett från 2016, en kontrabaskonsert från 2023 och ett kort orkesterverk från samma år. Har jag nu för första gången blivit besviken? Absolut inte! Fagerlund tycks oförmögen att skriva något ointressant.

Oktetten, med namnet Autumn Equinox (Höstlig dagjämning), visar hans förmåga att med få instrument skapa ett stort och rikt varierat sound där blåset utgörs av klarinett, fagott och horn – precis som i Franz Schuberts stora oktett. Det är oerhört snyggt gjort. Namnet anspelar på den opera som Fagerlund samtidigt arbetade och som bygger på och bär samma namn som Ingmar Bergmans film Höstsonaten. Fagerlund konstaterar själv att arbetet med operan ledde honom in på ett mer melodiöst skrivande, vilket också märks i oktetten. Men än tydligare är det i kontrabaskonserten Arcantio med dess långa linjer och sjungande solostämma. Och att en kontrabas kan sjunga nog så vackert även i de högre registren framgår med all önskvärd tydlighet här, samtidigt som Fagerlund väl tar vara på dess mörkt fylliga klang. Det är ett lyriskt, närmast kontemplativt verk som slutligen klingar ut i rymden och evigheten. Konserter för kontrabas växer inte på träd, så nog är detta ett mycket välkommet – och vackert! – bidrag till genren. Albumet avslutas med det korta orkesterstycket Sky II som ursprungligen skrevs 2008 för barockensemble men som här framförs i sin senare version för modern kammarensemble – även om Fagerlund behållit ursprungsbesättningens cembalo. Till skillnad från i de två andra verken är den ”barocka” och starkt motoriska energin och höga pulsen viktig här.

Jag hade gärna sett att cellokonsertens avslutande ”misterioso” också fått avsluta skivan, men det kan man ju programmera som man vill. Annars är det bara att konstatera att Sebastian Fagerlund återigen bekräftat att han hör till samtidens främsta tonsättare.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

PS. Ett tips till Svenska Kammarorkestern är att införliva kontrabaskonserten i sin repertoar, inte minst med tanke på att man i Sébastien Dubé har en självklar solist i sina egna led.