Scen: Köket är hemmets hjärta på Örebro Teater

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen söndag, december 1st, 2024

Köket är hemmets hjärta

Örebro teater. Premiär den 30 november 2024

Av: Agnes Lidbeck

Regi: Martin Rosengardten

Maskdesign: Linda Lundqvist

Scenografi och kostymdesign: Elin Hallberg

Ljusdesign: Johan Andersson Sundén

Mask/peruk: Linda Lundqvist, Madeleine Lindqvist

Skådespelare: Cecilia Nilsson, Malin Berg, Claes Hartelius, Hans Christian Thulin, Othman Othman, Katarina Krogh, Maria Simonsson Thulin

 

Föreställ dig en mix av Ett päron till farsa firar jul och en ångestfylld pjäs av Lars Norén – och du har den nya pjäsen av Agnes Lidbeck (hennes första) i din hand. Timingen är perfekt, några veckor före jul. Då ger oss förre teaterchefen Rikard Lekander oss denna julklapp, som i sin tur är den perfekta julklappen i förväg till alla de som tycker det är alltför dystert med scenteater numera.

Här möter vi det gamla paret som ska iväg och fira jul hos en av döttrarna, i stället för att som alla tidigare år, hustrun i hemmet skött allting åt de andra i familjen. Nu ska det firas i dotterns nyrenoverade, påkostade lägenhet med ”öppen planlösning” och där ingenting är som det borde. Tycker alltså den gamla mamman. Det gäller allt – från att julgröten INTE ska ätas på julafton – till att julbordet och spisen står på fel ställe!

Cecilia Nilsson är suverän rakt igenom i sin martyrmagnifika gestalt. Hon låter ingen träda in på sina domäner. Gör någon det så straffas det genast med drastisk självutplåning. Mötet med döttrarna och deras män – och med sin syster, en bedagad vamp underbart spelad av Malin Berg – bjuder som ni förstår på ideliga komiska poänger och för många en hel del igenkänning.

Martin Rosengardten har åstadkommit ett hisnande högt tempo, värdigt den kommersiella teaterns bästa farsföreställningar. Fars är som kanske inte alla vet, mycket svårare att spela än både komedi och tragedi.

Man kan finna en ovanlig njutning i att under hela föreställningens nära två timmar bara titta på den skådespelare – Claes Hartelius – som under dessa två timmar inte säger ett ord. Han är den gamla pappan, drabbad av sjukdom och sittande i rullstol. Hartelius uträttar underverk i sitt sätt att ändå förmedla precis vad han känner. Inte bara när han baxas ut i kylan (och glöms bort) eller när han faller på näsan in i öppna brasan.

Mycket att skratta åt. Men Lidbeck hade inte skrivit detta om hon inte också lagt in många fler bottnar. Värdigt Norén öppnas här hemligheter och svärta under den jultrevliga ytan. Vi har sett det förut, men Lidbeck och förstås Rosengardten väver skickligt ihop de olika lagren. Karaktärerna görs trovärdiga och därmed mänskliga. Det gäller även mamman som inte bara är huskorset, hon bär också på en frihetslängtan som hon får uttrycka och det blir berörande.

Jag har lite svårt för Hans Christian Thulins nya pojkvän till en av döttrarna. Han är en överdriven missionär av olika energier och har en vurm för nomadfolken….  jag tycker inte han får någon fason på den rollen. Kanske är den också omöjlig att FÅ fason på. Likaså tycker jag att Othman Othman, som mannen i huset, faller ur den ram av svart fars som ensemblen ändå skickligt levererar.

Får vi med oss något att tänka på då? Förutom två roliga och drastiska timmar. Jo, kanske att hur gärna vi än vill, är det svårt att ändra på sig själv och den roll som den tidigare generationen odlat och som den nya generationen vill frigöra sig från – men kanske inte kan.

__________

Martin Dyfverman

 

 

Foto: Leonard Stenberg