CD: Ellen Andersson, Carin Lundin och Sofie Norling
Recension, Skivhyllan, Skivor torsdag, september 5th, 2024
Ellen Andersson: Impressions of Evans (Prophone Records/Naxos). Speltid: 41’15.
Ellen Andersson (sång), Heine Hansen (piano), Thomas Fonnebaek (kontrabas), Andreas Svendsen (trummor), Bjarke Falgren (stråkar)
Betyg:
Release: 6 september 2024
–
Carin Lundin: LIVE. A Heart Full of Rhytm (Prophone/Naxos). Speltid: 59’21.
Carin Lundin (sång), Klas Toresson (tenorsax och flöjt), Mathias Algotsson (piano), Hasse Larsson (kontrabas), Ronnie Gardiner (trummor)
Betyg:
–
–
–
Sofie Norling: Den blomstertid nu kommer (WIMPSProduction2). Speltid: 21’43.
Sofie Norling (sång, piano, live-elektronik, kör), Jonne Bentlöv (trumpet, synt, blås- och stråkarrangemang)
Betyg:
Release: 30 augusti 2024
–
–
Man kan inte säga att Ellen Andersson överöser oss med nya album. Hon tycks satsa på fyraårsintervall mellan releaserna. Efter debuten 2016 med I’ll be seeing you dröjde det till 2020 innan det var dags för You Should Have Told Me, och nu 2024 presenterar hon Impressions of Evans. Förra albumet var en riktig fullträff, en fempoängare, så det var med stor nyfikenhet och inte utan förväntan jag började lyssna på återkomsten. Lite väl stor förväntan, måste jag erkänna. Som titeln låter förstå är Bill Evans central, och han svarar för fyra av de tio bidragen, bland annat. och inte oväntat ”Monicas vals”. Monica Zetterlund gör sig även påmind i andra bidrag som ”Jag vet en dejlig rosa” och Olle Adolphsons ”Om natten är alla änkor grå”. Men här finns också en riktig klassiker som Gershwins ”Summertime”. Så hur står sig Andersson i sammanhanget? Sådär, får jag väl säga. Hon har lagt sig till med det där lite ungflicksaktiga sättet att sjunga som spreds som ett virus efter Lisa Ekdahls genombrott, här dessutom lite beslöjat i något slags vilja att vara ”själfull”. Det blir lätt manierat, och i ”Vindarna sucka uti skogarna” nästan parodiskt. Hon omger sig med idel nya musiker, och de svarar för ett riktigt snyggt komp som till exempel i drömska ”Very early”. Inte minst glänser pianisten Heine Hansen som kan skapa en atmosfär av nordisk naturmystik i folkvisorna men även släppa loss i ett rytmiskt studsande spel i ”Just You, Just Me”. Han ges stort utrymme på albumet, och det är bara att tacka för. Vi får höra hur det låter om fyra år …
Är man på jakt efter retro-jazz med Bille Holiday-vibbar så kan Carin Lundin och hennes kvintett vara det man söker. Här anpassar man sig till traditionen utan någon strävan efter originalitet. Men man gör det så bra att det vore dumt att klaga. Mathias Algotsson trillar Fats Waller-toner på piano, Klas Toresson har några snygga och disciplinerat trevliga saxofon-solon och Ronnie Gardiners trumspel är så där konventionellt som det kunde vara när det begav sig. Ett bidrag sticker ut genom att vara det enda på svenska: “Längtans samba” ekar av Lill Lindfors och känns lite främmande i det annars amerikanska sammanhanget. Men det må vara hänt.
Om man efter detta känner ett behov av något mer andligt så kanske en ep med fem svenska psalmer, däribland ”Den blomstertid nu kommer” och ”Tryggare kan ingen vara”, kan vara något. Sofie Norling sjunger chosefritt och låter de enkla och vackra melodierna komma till sin rätt. Hon framhäver deras drag av folklig koral samtidigt som hon ger dem en modern men aldrig påträngande klang med hjälp av live-elektronik. Det är innerligt och avklarnat men avslutas lite oväntat, utan att det blir ett stilbrott, med en jazzig version av ”Som liljan på sin äng”.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion