Roman: Min bror Lejonhjärta

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, augusti 22nd, 2024

Monika Helfer

Min bror Lejonhjärta

Översättning av Rebecca Kjellberg

Lindelöws bokförlag. 170 sidor. Utkommen.

 

Monika Helfer introducerades på svenska på Lindelöws bokförlag med familjekrönikan Bagaget (2022), vilken följdes upp med krönikan Pappa (2023). Den första handlade om författarens morföräldrars kärleksförehavanden, den andra om faderns krigiska bakgrund. Helfer är skribent av diverse texttyper men skriver främst romaner och noveller, men även barnlitteratur. Något som brukar känneteckna hennes verk, vilket bland annat gäller de två nämnda krönikorna, är ett barnperspektiv. Men i föreliggande bok – Min bror Lejonhjärta – finner vi inte ett sådant. Istället är det mer vuxna människor vi möter.

Det är också en fråga om man ska kalla det för en krönika eller en roman. Boken blandar fiktiva inslag med faktiska. Texten är inte renodlad. Men det finns heller ingen egentlig motsättning mellan fiktiva och faktiska inslag, de kan samsas väl. Och det gör de i denna bok.

Vi får följa författarens bror, Richard, och hur hans liv leder honom till självmord. Det är en ganska enkel men samtidigt komplex historia. Han är en kuf och han har en hund och man kan inte riktigt skilja den ena från den andra. En dag när han är vid vatten och hamnar i nöd, blir han räddad av en höggravid Titti. Denna kvinna tvingar på honom hennes ena barn och han blir snart en ensamstående pappa till denna dotter som inte är hans egna. Men flickan som han tar hand om, Putzi, växer på honom. När han sedan träffar Tanja försöker man förgäves adoptera flickan, men stöter på hinder.

Det finns alltid ett problem när man ska göra fiktion av ett biografiskt material. Det vill inte så enkelt passa in i en dramaturgisk kurva. Särskilt i Pappa var detta påtagligt. Men i denna bok är texten mer strömlinjeformad och rör sig framåt enklare. Texten har heller inte lika många sidospår, utan allt rör historien framåt. Ändå så kan det stundom vara svårt att se skogen för alla träd, då en del detaljer som kunnat skalas bort finns där.

Texten skulle kunna karaktäriseras som en helt vanlig människas biografi. Det är något fint med det. Det händer inget extravagant utan det är mindre, alldagliga hinder som ska lösas. Sedan är inte alltid hindren så små heller för den vanliga människan. Helfer lyckas väl med denna vardagsrealism.

I sann modernistisk och post-modernistisk anda är författarjaget centralt för texten. Det syns ofta och står i centrum. Egentligen berättar Helfer mer om sig själv än om sin bror, och man undrar varför det inte skrivs en självbiografi. Men – det går skriva mer uttömmande om man skriver med olika vinklar i vardera bok och tränger in sitt jag i dessa vinklar. Man examinerar mer av sig själv då. Genom att tala om andra, kan man tala om sig själv.

Vidare är själva skrivandet av boken i centrum. Boken handlar till stor del om sin egen uppkomst. De eftersökningar och omtagningar som görs är en central del av boken. Det gör boken ärlig och uppriktig. Man förstår också att det som skrivs, hade kunnat skrivas annorlunda. Nu står texten som den gör. Men något som är säkert är att Helfer själv står i centrum, det blir tydligt i denna bok.

Signumet för Helfers tidigare böcker är att hon är icke-dömande och utforskande, och detta signum finner man även i denna bok. Hon skriver gestaltande och inte moraliserande över levd erfarenhet. Vad som också är tacksamt är att hon besparar oss sentimentalitet.

Min bror Lejonhjärta är en fjättrande roman/krönika/bok om vanlig människas öde. I den lyckas Helfer fånga det stora i det lilla i den mänskliga erfarenheten. Sidorna är inte så svåra att vända.

—

Isak Adolfsson