Roman: Krig

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, augusti 22nd, 2024

Louis-Ferdinand Céline

Krig

Översättning och förord av Kristoffer Leandoer

Norstedts. 164 sidor. Just utkommen.

 

Om Louis-Ferdinand Céline (1894-1961) skrev Ernst Jünger i sina krigsdagböcker att denna inte var en särskilt trevlig figur efter att personligen ha mött honom i andra världskrigets ockuperade Paris. De två författarna har många likheter. Förvisso stred den förstnämnda på fransmännens sida och den sistnämnda på tyskarnas sida, men de var båda soldater i första världskriget och tillika krigshjältar, och de var därtill författare. Men de såg på krig som sådant väldigt olika, vilket vi återkommer till nedan.

Céline hade en fattig uppväxt men utbildade sig med tiden till läkare och arbetade i Paris fattigare kvarter. Dessförinnan arbetade han i Kamerun och skulle senare även arbeta för Nationernas Förbund.

Med sig från barndomen hade Céline ett judehat, enligt egen utsago. Till följd av det stora kriget hade han blivit pacifist. Dessa två saker tillsammans gjorde det senare naturligt för författaren att vilja sträcka ut en hand till Nazityskland, bygga en allians och så förhindra ett krig länderna mellan. Detta gjorde att Céline skrev antisemitiska, polemiska pamfletter. Efter kriget skulle han försöka urskulda sig och han for från slott till slott, tvärs över Europa för att undkomma rättvisan, men han dömdes slutligen för att ha kollaborerat med tyskarna.

Många anser att debuten Resa till nattens ände (1932) är höjden av hans litterära produktion och att det därefter går nedför. Men, det stämmer inte riktigt. Även romanen Död på krita (1936) är förtjänstfull. I debuten, vilken är en pikareskroman, pyr erfarenheterna från första världskriget i bakgrunden, vilket även ungdomliga äventyr gör. Den har en absurd hållning och kantas av en nattsvart komik och pessimism där det finns lite tilltro till människan.

Föreliggande roman – Krig – tillhör Célines kvarlåtenskap och var förlorad under många år. Den gavs ut på franska, i original 2022. Ytterligare två böcker ur kvarlåtenskapen, London och Kung Krogolds vilja, har getts ut i bland annat Frankrike. Den är tillkommen 1934, kort efter Resa till nattens ände, och liksom debuten bär den inga tecken på att vara antisemitisk eller fascistisk.

Céline var krigsmotståndare och han skrev inte fram några försköningar av kriget eller några hjälteberättelser. Genom sitt krigsmotstånd så skiljer han sig från Ernst Jünger, som skriver om kriget som en arkaisk, äventyrlig och fostrande upplevelse. Istället ligger Céline närmare Nikolaj Nikulin, vars bok Minnen av kriget utkom på svenska i våras och som påvisar krigets hemskheter.

Boken är inte en renodlad pikaresk, men har dragningar däråt. Det finns en kontinuitet mellan bokens olika delar men de behandlar olika aspekter av kriget. Texten är en ström av bisarra händelser som sker efter att berättaren skadats och ska ta sig till sitt regemente. Han har fått tinnitus av krigets alla oljud, och dessutom är han nästintill totalt invalidiserad;  ”Jag drog på mig kriget i min skalle. Det fastnade i min skalle”. Vad som egentligen har hänt berättaren är ett mysterium, men vi förstår att vad som hänt är kriget. Vad som är här och nu är lite otydligt ibland, men det ligger i linje med att berättaren är skadad, att fokus ibland brister.

Vi får följa honom på sjukhuset och hur han ska opereras, hans förbindelser med sjuksköterskan L’Espinasse, hur föräldrar kommer på besök, hur han blir krävd på en skuld, hur svartsjuka uppstår, hur man förströr sig, diverse olika förehavanden kring flickan Angèle och mera, mycket mera.

Vår berättare hålls med tiden som en hjälte av folk runt omkring. Men det rimmar inte väl. Vi vet att han är någon som drar på sig skulder, som ger efter för sina köttsliga lustar, som umgås med tvivelaktigt folk och som själv är rätt så tvivelaktig. Detta gör honom till inte en hjälte, samtidigt som han just är det. Krig gör hjältar av vanligt folk och vanligt folk är rätt så gemena, om vi får tro Céline.

För boken har en rätt så morbid humor, en galghumor, som påvisar hur kriget reducerar livets värde till noll och som påvisar hur lastbar människan är. Men Céline blandar samtidigt humor med allvar, och eftersom de ständigt växlas mellan så slår det aldrig över i endera. Texten balanserar därtill väl med sitt rika expressionistiska, ibland surrealistiska bildspråk.

En av bokens största förtjänster – vilket kanske gäller hela Célines författarskap – är att han väl fångar hur folk tjafsar och tuggar om ingenting. Samtidigt kan han skriva fram obscena meningsutbyten, vilka framställs som faktiska. Detta skapar en spänning i dialogen, den pendlar mellan en realistisk och en absurt tillgjord hållning.

Romanen är inte färdigställd, den gick förlorad innan dess. Man undrar hur den hade sett ut i fullbordat skick. Hade den blivit längre, hade tillägg gjorts? Hade det varit mer kontinuitet i handlingen? För det ska sägas att det finns en del luckor däri.

Som innan sagt så går inte Célines judehat att finna i boken, liksom inte i hans debut. Därför kan man med gott samvete njuta av detta lilla mästerverk.

—

Isak Adolfsson