Kebabkungen Hassan och den elektroniska profeten

Inlagd av Kulturdelen Krönika onsdag, augusti 14th, 2024

Jag tog tåget från Örebro till Köping på tisdagseftermiddagen. Det hade varit molnigt tidigare men nu sken solen. Längs Glasgatan la jag märke till att bokstäverna på skylten till kulturföreningen Smedjan höll på att suddas ut. Affischerna bredvid entrén handlade inte om konserter vad jag kunde se. En bil körde ut från läkarna Lundhs gamla mottagning. Fasaden var renoverad. Det såg ut som en familj flyttat in i villan. Nygatan var avstängd på grund av vägbygge. En frisersalong hade öppnat i Telias och Rias gamla lokaler.

Vid Hökartorget gick jag in i en port och tog hissen upp till tredje våningen och ringde på. En gammal redaktör öppnade. Det var inte i går, väste han fram med en hes och rosslig röst. Jaha, så du jobbar kvar, sa jag. Ja, här blir man väl kvar, sa han som om han siktade på att klara sig fram till pensionen. Jag frågade om dom röda mapparna i arkivet där tidningsklipp samlats efter olika ämnesområden. Den gamla redaktören sa att allt var slängt. Det försvann vid senaste flytten. Kan inte mapparna finnas kvar även om du själv inte sett dom. Får jag gå ner och titta, undrade jag. Vi släpper inte gärna in gäster eftersom det är en sådan röra, svarade han. När jag sa att chefredaktören lovat att jag skulle få besöka arkivet gav han med sig.

När vi tog hissen ner tillsammans passade jag på att fråga om den lokala konkurrenten. Han var diplomatisk och föredrog att inte säga något negativt om dem. Vi gör olika saker, sa han. Det är egentligen inte journalistik som dom sysslar med. Hos konkurrenten har en man som kallas Köpingsambassadören och som är med i något ordenssällskap helt tagit över showen och chefredaktören och verkställande direktören har förvandlats till statister på sin egen tidning. Först gick vi in i ett rum där gamla lägg stod travade uppe på varandra. Det verkade inte vara någon kronologisk ordning. I ett annat rum fanns fotonegativ. Ingenstans hittade vi dom röda mapparna. Herregud vilken galenskap tänkte jag men sa ingenting. Klipparkivet har ett kunskapsvärde som är svårt att mäta. Värdet ligger i organisationen, sammanförandet. En gammal reporter som arbetat i många år på tidningen hade skapat arkivet. Själv hade jag haft glädje av det vid flera tillfällen. Till exempel hade jag hittat klippsamlingar om Tårtgeneralen, vikingaskeppsbygget och Ufo-Köping. Den gamla reportern hade vuxit upp i Ångermanland och utbildat sig till radiotelegrafist och varit ute till sjöss under flera år och rest jorden runt. Väl tillbaka gifte hon sig med en sjöman som blev hamnchef i Köping och själv blev hon journalist. Den gamla reportern hade dött för några år sedan och nu var alltså även hennes klipparkiv borta.

Vi hittade registret men inte själva mapparna. En gång hade jag tipsat en researcher om klippsamlingen om tårtrekordet när han ringde mig och sökte information inför ett kommande bok- och filmprojekt. Jag tog farväl av den gamla redaktören med den hesa och rossliga rösten och gick ut på baksidan vid parkeringen och gick uppför Stora Gatan till Folkets Hus. Inne på biblioteket satte jag mig vid lokalhistoriska avdelningen och läste i Oskar Björnängers Köping – stad från tidig medeltid och fyratusenårig kulturbygd. Jag hade en vision om att skapa berättelser från cementstaden och sökte efter cementrelaterat material. När cementfabriken invigdes i mitten av augusti 1941 anlände inbjudna gäster i särskild tågvagn till Köpings station. Efter att de välkomnats av stadsfullmäktiges ordförande rullade vagnen vidare till industriområdet för inspektion och rundvandring tillsammans med platschefen. Under middagen på Stadshotellet talade representanter från Skånska Cement och Omar Hallström som representant för Köpings stad. Allmän flaggning gällde över hela staden. Köpingsborna var glada över att ha fått en storindustri mitt under beredskapstid och ransonering, skrev Björnänger.

Därefter gick jag nerför Stora Gatan igen och in på Hemköp där jag köpte två bananer och flaskvatten, kolsyrat med granatäpplesmak. Jag var tvungen att skanna kvittot för att ta mig förbi grindarna vid kassan. Nere vid Karlsdals torg var fontänen i gång igen och en restaurang hade öppnat i Lunkans gamla lokaler. Initiativtagaren hade en gång arbetat som diskare på Lunkans och var tillbaka för att servera kötträtter på lavasten. Jag fotograferade så att jag fick vattenstrålen i förgrunden och matstället i bakgrunden. När jag gick över gamla E18 upptäckte jag att det var avstängt mellan Ullvihallen och konstgräsplanen. På vägen in på Krillans idrottsfält mötte jag ett gäng pojkar som hängde utanför konstgräsplanen. Jag fortsatte förbi ishallen, omklädningsrummen, bandyplanen och fotbollsplanerna. Omklädningsrummen var rödmålade och tennisbanorna hade försvunnit. När jag skulle gå mot Krillanbadet upptäckte jag att vägen som jag brukade gå var inhägnad. Jag fick vända om och gå en annan väg. En pojke som övade långskott vid ett av målen hämtade bollen ute på asfalten. Vid den nya badhusbyggnaden såg jag bilar köra fram och stanna vid ingången. Här hade tidigare varit avstängt för biltrafik. Kassörskan frågade om jag skulle bada inne eller ute. Jag sa att jag skulle bada ute och frågade om omklädningsrum och skåp. Det fanns inga skåp och inga duschar. Däremot fanns små värdeskåp. Jag betalade och gick över gräsmattan till omklädningsrummet.

Efter att jag tagit på mig badbyxor låste jag in telefon och plånbok och tog med mig ryggsäcken. Jag såg en simlina men förstod inte var jag skulle simma. När det är så lite folk kan du välja var du vill sa badvakten. Från bassängen såg jag mig omkring i omgivningarna. De tidigare oändliga gröna vidderna hade blivit begränsade. I ena änden ut mot villaområdet såg jag staket och på en anslagstavla hade jag läst att de skulle bygga en park. Flaggstängerna hade flyttat till andra kortsidan. Jag såg barn springa mellan inne- och utebassängen. Det gamla omklädningsrummet och den gamla kafeterian var rivna. Numera fanns servering i det nybyggda badhuset. Den lilla glasskiosken här ute var stängd. Efterhand anslöt fler motionssimmare. Uppe på gräsplanen stod ett litet gäng i en ring och höll i vikter och gjorde olika rörelser till musik. Medan jag simmade hissade badvakten ner flaggorna och samlade in livbojarna och förberedde för stängning. Jag tog en dusch i en av uteduscharna och gick tillbaka till omklädningsrummet och torkade mig och bytte om.

Jag funderade på att ringa en kompis men bestämde mig för att ta nästa tåg tillbaka till Örebro som gick halv åtta. Jag gick in på Coop och handlade mat som jag packade ner i ryggsäcken. Tåget skulle avgå om en halvtimme. Det fanns tid för ytterligare en rundtur i stadskärnan. På Sveavägen passerade jag Hela Människans loppis och en stängd pizzeria. När jag svängde upp på Stora Gatan körde en minibuss med en folkracebil på släp förbi. Jag upptäckte att Oscarsons radio och tv hade flyttat längre ned på gatan och att SE-bankens gamla lokaler fortfarande var tomma. Mittemot fanns lediga lokaler att hyra i gamla Posthuset. I fönstret på en servering vid hörnet Västra Långgatan-Stora Gatan hängde ett fotografi på kebabkungen Hassan som gjorde Köpings originalkebab som såldes på Västra Åpromenaden på åttio- och nittiotalet. Kebabkungen var alltså tillbaka fast på ny adress. ”Starksåsen sitter i ryggmärgen”, löd Hassans budskap.

När jag fortsatte upp på Stora Gatan såg jag att Wallins Tobak, som varit samlingspunkt för många som spelat på travet, hade gått i konkurs. På en innergård till Östra Långgatan hittade jag en mysig uteservering som hette Millas Cakes. Det var stängt för dagen men såg trivsamt ut. Mittemot hade Ginsara Sushibar slagit igen. På Torggatan hade Ernst Neizvestnys bronsskulptur Elektronisk profet nästan försvunnit bland stolar och bord som hörde till uteserveringen på en thailändsk restaurang. Galleristen Astley Nyhlén från Köping hade lärt känna konstnären under en Moskvaresa på sextiotalet. Inför resan hade Nyhlén läst en tidningsartikel som väckt hans nyfikenhet. I artikeln stod att Neizvestnys skulpturer hade en sådan kraft att de höll på att sprängas inifrån och ut. Svenska Dagbladets utrikeskorrespondent Johnny Flodman förmedlade kontakten. När Nyhlén flyttade sitt galleri från Köping till Uttersberg blev Neizvestny första utställare. Han hade vuxit upp i Jekaterinburg, som då hette Sverdlovsk, vid Uralbergen, ett område som samlade både antikommunister och kommunistisk intelligentsia i exil. Den laddade atmosfären, både politiskt och intellektuellt, skulle komma att prägla honom. ”Mitt krig började i den tidiga barndomen och har inte slutat. Jag har alltid haft känslan av att vara vid fronten. Nu har jag nått en punkt då jag måste vara under stress för att känna mig riktigt bra. Men i dag kan det förstås vara arbetsstress”, sa han.

1942, sjutton år gammal, anmälde han sig frivillig till Röda armén och blev löjtnant för en pluton av kommandosoldater. De skickades in bakom de tyska linjerna och Neizvestny blev allvarligt skadad av en kula som gick in genom hans bröst och exploderade i ryggen. Kamraterna trodde att han hade dött och övergav honom. Men han överlevde mot alla odds.

Mötet med Nikita Chrusjtjov är berömt. När Sovjetledaren besökte en utställning i Moskva som innehöll modernistiska verk blev han upprörd och vände sig till Neizvestny som var ett slags inofficiell ledare för konstnärsgruppen. ”Du talar till en man som är fullkomligt kapabel att ta livet av sig när som helst. Dina hot betyder ingenting för mig”, svarade Neizvestny. När de två gick runt tillsammans på utställningen växte en ömsesidig respekt fram. ”Vad tycker du om den konst som producerades under Stalin?”, frågade Chrusjtjov. ”Jag tycker att den var rutten och att samma sorts konstnärer fortfarande vilseleder dig”, sa Neizvestny. ”Stalins metoder var felaktiga men själva konsten var inte det”, sa Chrusjtjov. ”Jag tror inte att vi som marxister kan tänka så. Metoderna som Stalin använde främjade en personkult och denna blev innehållet i den konst han tillät. Därför är också konsten rutten.” När de skulle ta farväl sa Chrusjtjov: ”Du är den sorts man som jag gillar. Men det finns en ängel och en djävul i dig. Om ängeln vinner kan vi komma överens. Om det är djävulen som vinner kommer vi att förgöra dig”.

När Chrusjtjov dog gav hans familj i uppdrag åt Neizvestny att utforma hans gravmonument. Konstnären själv avled i New York 2016. Åtta år senare lever hans verk vidare mitt i thai-woken på Köpings gator.

—

Magnus Gustafson

Skulpturen Elektronisk profet av Ernst Neizvestny

Sven Olov Andersson som drev Elman köpte bronsskulpturen 1984 och placerade den utanför sin butik på Torggatan 20 i Köping. Vid invigningen samma år närvarade konstnären Ernst Neizvestny. Sven Olov Andersson äger fortfarande skulpturen. Trots att Elman har flyttat finns den fortfarande kvar på sin ursprungliga plats. Sven Olov anser att den hör hemma på den adressen. När en varubil körde på statyn i april 2013 hackades verket sönder. Efter reparationer kom den åter på plats året därpå.

Skulpturen Elektronisk profet ingår i en serie som heter Livets träd och finns i olika varianter. En av versionerna av Livets träd finns i FN-huset i New York. På Galleri Astley i Uttersberg har Ernst Neizvestny en permanent utställning på den övre våningen. Neizvestny var första utställaren när galleriet flyttade från Köping till Uttersberg 1977. Neizvestny var gäst i Uttersberg tolv somrar i rad och skapade många målningar och skulpturer där.

Kebabkungen Hassan

Hassan Ayoubis, Köpings kebabkung, driver numera Caffe Latte på Stora Gatan i Köping. Allt började på åttiotalet med ett ”hål-i-väggen-ställe” på Västra Åpromenaden. Hemligheten bakom Hassankebaben är såserna och kryddorna. Men han avslöjar inte receptet.

Lästips: I Peter Ekströms bok Har revolutionen plats för sorg? Postumt samtal med John Berger finns ett avsnitt om Ernst Neizvestny. Dialogen mellan Neizvestny och Chrusjtjov som återges i denna artikel är hämtad från Ekströms bok.