Bok: Kusliga historier av Charlotte Riddell

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur fredag, juli 19th, 2024

Kusliga historier

Charlotte Riddell

Översättare: KG Johansson och Miranda Johansson

Efterord: Elisabeth Brännström

Hastur förlag. 273 sidor. Har nyligen utkommit.

 

De flesta epoker är motsägelsefulla, inte minst den viktorianska. Samtidigt som sexualmoralen var strikt och sträng frodades prostitutionen, och samtidigt som man satte sin tilltro till sunt förnuft och vetenskapliga framsteg flockades man runt övernaturliga fenomen. Parallellt med att den realistiska romanen triumferade mättades marknaden av historier om monster, vampyrer och gengångare. Den viktorianska spökhistorien lockade författare från Dickens till E. F. Benson och Henry James, för att inte tala om kvinnor som Rhoda Broughton, Vernon Lee och här aktuella Charlotte Riddell (1832–1906). Den senare var omåttligt populär i sin samtid men presenteras först nu med en egen volym på svenska: Kusliga historier. Det rör sig om novellsamlingen Weird Stories från 1882 som översatts av KG Johansson och Miranda Johansson och försetts med ett utförligt och informativt efterord av Elisabeth Brännström. Jag behöver knappast säga att det är förlaget Hastur, som tidigare gett oss såväl Benson som Broughton och Lee, som står för utgåvan.

I högre grad än Broughton och Benson skrev Riddell renodlade spökhistorier. Hon hör inte heller, med ett undantag, till dem som vill göra läsaren osäker på om det övernaturliga verkligen äger rum eller ska uppfattas mer psykologiskt som någons inbillning. I centrum står hemsökta hus och andra platser där en osalig ande sprider fasa. Men Riddell är inte bara ute efter skräckeffekter. Novellerna får även drag av deckare då de gärna fokuserar frågan varför någon inte funnit ro efter döden. Protagonisten ålägger gärna sig själv att utforska vad som ytterst ligger bakom spökerierna och därmed också förhoppningsvis återställa friden. Påfallande ofta handlar det om oförrätter och orättvisor med ekonomisk anknytning.

Som Brännström påpekar i sitt efterord stack Riddell ut bland sina kvinnliga författarkolleger genom att vara väl insatt i finansiella frågor och dessutom använda sina kunskaper i det hon skrev. Här finns också, i Charles Dickens anda, ett klassperspektiv där rika ställs mot fattiga, och där godhjärtade filantroper kontrasteras mot hjärtlösa snåljåpar och där girigheten framställs som den största lasten, då den äter sig in i själen. I ”Det gamla huset på Vauxhall Walk” figurerar något av en kvinnlig Scrooge – med den skillnaden att hon själv blivit ett spöke. Dickenskt är också det drag av sentimentalitet som visar sig mot slutet av ”Valnötshuset”, där hjärtegoda men illa behandlade barn och änglalika unga kvinnor ska röra våra hjärtan. Som kontrast möter i ”Nötsänkan” en osedvanligt barsk och maskulin kvinna: fröken Gostock börjar dagen med att skölja ner ett halvkilo biff med hembryggt öl, tömmer i ett drag ett dricksglas sprit, trycker en manshatt på huvudet och hyvlar och monterar fönsterbågar som en, om uttrycket tillåts, hel karl. Och nej, hon beskrivs inte som hisklig och frånstötande; snarare tycks Riddell ha roats av att teckna hennes porträtt. Annars slås man av att hon, till skillnad från Broughton, genomgående anlägger ett manligt perspektiv, oavsett om det är en jagberättelse eller inte. I ”Gamla fru Jones” tar hon också ut svängarna med en mer påträngande berättare som inte drar sig för att, men en lätt komisk effekt, raljera med hur pratet går på bygden.

För den som uppskattar klassiska spökhistorier bjuder Charlotte Riddell på angenäm läsning. Liksom andra skräckförfattare som Sheridan Le Fanu, Bram Stoker och Rhoda Broughton hade Riddell irländska rötter. Det hindrar inte att berättelserna mitt i kusligheterna känns lite engelskt hemtrevliga, som om vi trots allt sitter tryggt församlade med våra tekoppar framför kolbrasan medan skuggorna tätnar. Det låter kanske inte så ruggigt, men det är en del av charmen.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.