Skolresa

Inlagd av Kulturdelen Krönika lördag, maj 4th, 2024

En bild från en skolutflykt till Sala Silvergruva i början på åttiotalet. Vi äter glass och poserar inför kameran. Antagligen har vi redan varit nere i gruvan. Det är svårt att se vad det är för glassar. Men det ser ut som Ullis och jag äter glasstrut. Nej, vänta det är Fredrik som äter glasstrut. Jag äter pinnglass. Fredrik gick i parallellklassen. Han var mästare i bordtennis. Jag kan fortfarande se framför mig hur han slår en forehand med topspin under rundpingisen nere i källaren under Skogsbrynsskolans matsal. Vi gick i tvåan eller trean när vi gjorde utflykten. På baksidan på fotografiet står skrivet mitt förnamn och nummer 32. Kanske fotograferade läraren och tog upp beställningar. Vår klassföreståndare hette först Eva Landerholm. När hon blev mammaledig blev Inga Kauppi vikarie. Antagligen var Inga Kauppi vår klassföreståndare vid det här tillfället. ”Inga kommentarer”, minns jag att hon brukade säga till mig under lektionerna eftersom jag hade svårt att vara tyst.

Johan och jag bodde grannar. Vi gjorde sällskap till skolan. Jag brukade ringa på hans dörr på morgonen. Det tog kanske fem minuter att gå från Diskusgatan förbi Bollgatan och fram till Skogsbrynsskolan. Vårt klassrum låg i änden av längan ut mot Nibbleskogen.

I trean spelade jag blockflöjt. När jag skulle ta ton började jag skratta eftersom jag var kär i tjejen i samma grupp. Jag vågade inte vara med på uppspelningen på sommaravslutningen. Jag bara struntade i att komma. Jag var glad över att jag hade tandläkarbesök när vi skulle ha julföreställning. Jag gjorde likadant i nian. Bara skolkade. Några år senare utmanade jag scenskräcken. På gymnasiet spelade jag Döden i August Strindbergs Lycko-Pers resa, på Nordiska Folkhögskolan spelade jag Lucky i Samuel Becketts I väntan på Godot och på Spegelteatern spelade jag Zepo i Fernando Arrabals Picknick på slagfältet. Jag var ingen skådespelartalang, men jag passade för vissa roller, som till exempel Döden och Lucky.

Jag minns en vinter när jag ramlade på isen på skolgården på Skogsbrynsskolan. Det blev hål på knät på nya manchesterbyxorna. Jag sprang hem och grät. Farmor, som var hemma hos oss då, öppnade dörren i tvättstugan och tröstade mig. Hon sa att jag inte skulle vara ledsen. Det skulle gå att laga hålet.

På lektionerna övade vi på räkning och handskrivning. Först av allt lärde vi oss alfabetet. Jag har ett minne av att Johan och jag hjälptes åt att räkna upp olika bokstäver på vägen hem från skolan. På musiken dansade vi till den instrumentala syntlåten ”Popcorn”. Vi studsade omkring som popcorn i en kastrull i lektionssalen. Populäraste tjejen i klassen hette Maria och bodde på Bollgatan. En gång jagade hon mig på skolrasten. Det var ett ögonblick av lycka. Jag minns fortfarande vilka skor jag hade på mig. Ett par svarta mockaskor med dragkedja.

—

Magnus Gustafson