Roman: Nattens skola

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, mars 26th, 2024

Karl Ove Knausgård

Nattens skola

Översättning av Staffan Söderblom

Norstedts. 491 sidor. Utkommen.

 

Vid det här laget – efter en publikation om året i tre år – har det nästan blivit en tradition att läsa Karl Ove Knausgårds nästa installation i romanserien Morgonstjärnan under våren. Den inledes med romanen med samma namn (2021) som berörde undergången, följdes av Vargarna från evighetens skog (2022) som berörde livets uppkomst, samt Det tredje riket (2023) som var en religiös syntes mellan de två föregående temana.

Men böckerna har i allt högre grad för varje ny bok upplevts ha en brist på systematik och koherens – vad vill Knausgård säga med alla dessa karaktärer och små narrativ? Det verkar saknas en minste gemensam nämnare bland karaktärerna och de separata narrativen korsar sällan varandra, annat än ytligt.

Eller – är det så att Knausgård vill ge oss ett galleri med karaktärer som samsas inom en lösare existentiell tematisk ram?

I den första boken, Morgonstjärnan, skrev författaren: ”Läsa dikt i diktens eget ljus, det var den enda hållbara metoden”. Vill vi förstå ett verk måste vi förstå det utifrån sina egna villkor och premisser. Vilka är då villkoren och premisserna för föreliggande bok, Nattens skola?

Baksidestexten menar att boken är en fristående berättelse om hur konst kommer till liv och hur liv kan ödeläggas. Berättar Knausgård en sådan berättelse i boken? Jodå, och den underliggande premissen är att det finns en väldig slumpmässighet i tillvaron.

Jämfört med de tidigare böckerna i serien så har boken ett nedbantat persongalleri, och det är något den tjänar på. Vår berättare är den något lågmälda men pretentiösa Kristian, som är nyinflyttad i London. Väl på plats träffar han den något egne holländska konstnären och teknikfantasten Hans. Tillbakakommen efter en visit hemma i Norge under julen, träffar han även den  haschrökande Vivian, som ska sätta upp Christopher Marlowes pjäs Doktor Faustus. Kristian ska ta bilder åt teatergruppen och samtidigt börjar han dras åt det ockulta. I och med pjäsens inträdde i boken så börjar Faust-myten att tydligt speglas i det berättade. Det finns en faustisk strävan framåt genom hela boken, vilket tar sig uttryck i ett nästan överflöd av händelser.

Men, innan han träffade Vivian, då han var hemma i Norge, begår Kristians syster Liv ett självmordsförsök på julafton – och det är här tematiken om liv och död på allvar presenteras. Visserligen ser inte Kristian djupet i tematiken – vi är ändå i början av boken – utan ser det mest som ett möjligt konstprojekt att dokumentera. Ganska snart lämnar han dock Norge. Det kommer fram att hans föräldrar håller honom för narcissist.

Tillbaka i Norge går det dåligt på fotografskolan så Kristian börjar fotografera döda, stulna katter. Det uppstår en inre klyvning i honom: att vara moralisk och att vilja lyckas. Och just här, när denna klyvning blir uppenbar, börjar också boken bli intressant.

Stundtals påminner vår berättare om Fjodor Dostojevskijs Raskolnikov. Han negligerar studierna, han drar sig undan. Av en slump börjar han röka, av en slump bjuder han hemlös på en cigarrett och oförutsett misshandlar han honom. Hur illa han misshandlades är svårt att säga, och en verklig psykologisk spänning uppstår. Precis som Michail Bulgakov Moskva fick djävulskt besök, verkar Knausgårds London också ha fått det.

Härifrån uppfyller Knausgård alla de premisser och villkor han lägger ut. Han vill berätta socialrealistiskt, vilket han gör. På det sättet fångar han vardagens små egenheter. Som i samband med systerns självmordsförsök: Det fryser på väldigt hårt utomhus, vilket föräldrarna talar om. ”Pratar ni om vädret” undrar Kristian, ”Det är i vardagen vi lever” säger hans mamma. Knausgård vill hypnotisera med sin prosa, och texten har något musikaliskt över sig.

Han vill också gestalta en snobbig, förmer, lite arrogant och lika världsfrånvänd yngling, och han lyckas med det. Därtill får han till en snygg tuggande dialog, som ibland påminner om en tidig Quentin Tarantino. De populärkulturella referenserna finns också där.

Han vill också skriva med en psykologisk skärpa, vilket han lyckas delvis med. Boken är kanske inte det mest djupsinniga och avslöjande om den mänskliga naturen, men berättelsen greppar tag i en och håller en fast.

Den största invändningen mot boken är att det finns en del partier som skulle kunna kortats ned, det är många småsaker som inte helt följs upp men som strösslas ut. Effekten blir att man inte alltid ser skogen för alla träd.

Undan för undan utvecklas boken till att bli en deckare, men Knausgård lyckas mycket väl med att överskrida genren och göra något mer av den. Nattens skola må påminna om en deckare, men den är inte något sådant billigt! Det finns mer att hämta här eftersom man hela tiden läser boken i ljuset av Faust-myten. Och deckar-draget avtar när bokens struktur inte längre behöver det.

Boken har ett något slokande slut, det är visserligen strukturellt adekvat, men i sin helhet är det en bok som håller en fast. Man vill rekommendera den till folk man känner. Av de nu fyra böckerna som utkommit i serien som inleddes med Morgonstjärnan, är Nattens skola tveklöst den starkaste.

—

Isak Adolfsson