Scen: En kärlekshistoria (efter Astrid Lindgrens Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult)

Inlagd av Kulturdelen Konserter, Recension, Scen onsdag, mars 13th, 2024

En kärlekshistoria

Uruppförande Örebro Konserthus 13 mars 2024

Av Astrid Lindgren
Dramatisering och regi: Johan Gille
Musik: Georg Riedel
Orkesterarrangemang: Per Ekdahl
Dirigent: Alexander Hanson
Kostym: Jenny Gille
Koreografi: Anette Waldner
Producent: Maria Brengesjö
Medverkande: Markus Lindberg (Samuel August), Agnes Oldberg (Hanna), Mathias Blad, Elton Elf, Julian Elf, Jenny Gille, Elvira Gille, Hilda Gille, Andreas Gyllander, Lycke Norén Kandenäs, Hedda Norén Kandenäs, Jenny Norén, Ulrik Spjut; Svenska kammarorkestern; Örebro kulturskolas fördjupningslinje i musikal; Körer från kulturskolorna i Örebro och Askersund

 

Astrid Lindgrens En kärlekshistoria är en överväldigande, vacker och charmig musikteater. En underbar förening av Sveriges ledande orkesters mäktighet, Lerbäcks teaters muntra folklighet och den unga talangfullheten hos Askersunds och Örebros kulturskolor. Spetsat då med proffsiga skådisar och sångsolister. Jag tänker då särskilt på Markus Lindberg i huvudrollen som Samuel August. Vilken välljudande och uttrycksfull röst – med den där speciella musikalklangen. Ett riktigt fynd!

En riktig musikal kan det dock inte bli, när man bara har en slags korridor längst fram på Konserthusets scen att agera och sjunga på. Men regissören Johan Gille får det att löpa hur smidigt som helst. Grupper av sångare rör sig ledigt framme på scenen och i fonden, längs en uppbyggd trägärdsgård, som ger den där Lönnebergakänslan, som var Astrid Lindgrens egen.

Jag tror hon skulle ha lett varmt om hon kunnat vara med och sett och hört den här föreställningen. För Johan Gille, som länge haft familjens förtroende att sätta upp hennes berättelser, har värnat om värmen och tidsandan när han gjort dramatiseringen. En musikalisk scenversion av hennes novell om sina föräldrar där i Sevedstorp i Småland. Det är en enkel, men hjärtevärmande kärlekshistoria som bärs av Georg Riedels musik. Han har komponerat de enskilda sångerna, medan Per Ekdahl svarar för den mellanliggande musiken som ofta ackompanjerar skådespelarna. Ibland så ljudande att deras text kan bli lite svåruppfattad.

Jag tilltalas mycket av Riedels sånger. De fastnar direkt, de klingar vackert som om de vore kända musikalnummer, men har också hans typiska, lite svarta stråk av folkmusik i sig. Den här musiken kommer att leva och spelas många gånger om, tror jag. Riedel kunde inte ha lämnat denna jord med något finare.

Johan Gille spelar skickligt med de förutsättningar som finns. På det givna utrymmet och med den väldiga orkestern får han känslorna att flyga med hjälp av kärleksparets skrivande av brev till varandra och med deras sångliga känslouttryck. Särskilt starkt blir det i ensemblesången, där solisterna, ungdomskörerna och en underbar liten barnkör skapar ett vidunderligt sound tillsammans.

Ovanför orkestern visas ofta stämningsfulla foton från miljöerna i gamla Småland. De blir en viktig del i berättandet om gamla tider i det gamla Sverige. Så viktigt att förmedla till de unga idag – och som jag såg en eftermiddagsföreställning tillsammans med. De får ju se rötterna till det samhälle – så annorlunda på många sätt – som de lever i idag. En kärlekshistoria är inte bara Astrids personliga arv till oss, utan ett annat lands – för mer än 100 år sen -–arv till oss alla. Så fint då att Astrid dyker upp i slutet av föreställningen. Sittande där på träbänken med sin omisskännliga svarta basker på sned. Och visst har hon ett nöjt leende på läpparna …

__________

Martin Dyfverman