CD: Svensk jazz X 3 (Isabella Lundgren, Peter Asplund, Petter Bergander)
Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, mars 11th, 2024
Petter Bergander Trio: Watershed (Prophone/Naxos) Speltid: 46’46.
Petter Bergander (piano), Eva Kruse (kontrabas), Robert Mehmet Sinan Ikiz (trummor)
Release: 13 mars 2024.
–
–
–
–
–
Peter Asplund: Out of this World (Prophone/Naxos) Speltid: 61’00.
Peter Asplund (trumpet), Lars Jansson (piano), Hans Andersson (bas), Johan Löfcrantz Ramsay (trummor), Emmalisa Hallander (sång), Göteborg Wind Orchestra, Mats Hålling (arrangör och dirigent)
–
–
–
Isabella Lundgren: The Way You Look Tonight: The Songs of Dorothy Fields (Ladybird/Naxos) Speltid: 41’45.
Isabella Lundgren (sång), Musica Vitae, Carl Bagge (piano, arrangemang)
–
–
–
–
–
–
–
Det här är tredje albumet jag hör med Petter Bergander Trio, och frågan är om det inte också är det bästa. Man ska inte förvänta sig några nyskapande eller originella tongångar. Men uppskattar man melodisk och lyrisk jazz som helt enkelt bara är bra, ja då kommer man inte att klaga på Watershed, där vi återigen även möter Eva Kruse på kontrabas och Robert Mehmet Sinan Ikiz på trummor.
Vad man tycker om Peter Asplunds nya album är i hög grad avhängigt hur man förhåller sig till mycket blås med storbands- och Broadwaystuk. För en sak är klar. Det här är alltigenom proffsigt med riktigt flotta arrangemang för Göteborg Wind Orchestra av Matts Hålling. Och att Asplund kan spela trumpet så det står härliga till är det väl ingen som betvivlar. För den som älskar konceptet, och föredrar traditionell jazz som inte sticker ut, väntar säkert en riktigt högtidsstund. Själv trivs jag bäst när blåset mojnar och Lars Jansson får träda fram på piano. Men andra får säkert gåshud när vinden tar i. Som ofta har Asplund botaniserat i The Great American Songbook men bidrar också med två egna låtar – och han går verkligen all in och satsar på episk bredd och skönt svindlande toner.
Isabella Lundgren kan sjunga det mesta och dessutom göra det bra. Även hon har satsat på den amerikanska sångboken – med namn som Jerome Kern och Jimmy McHugh. Men den minsta gemensamma nämnaren är Dorothy Fields. Det är hon som skrivit alla sångtexterna. Kanske kan man kalla det här albumet för Lundgren goes Garland och ibland Minelli. Och det har hon ju inga problem med. Musikalgenren fixar hon utan problem. Och så har hon härligt stöd av Musica Vitae med tidstypiskt smäktande stråkar och Carl Bagge på piano. Och frågan är om man inte också försökt anknyta till ljudbilden från äldre inspelningar för att få den rätta känslan.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
Diskussion