Novellsamling: Motsägelsernas museum
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, mars 7th, 2024Antoine Wauters
Motsägelsernas museum
Översättning av Cecilia Franklin
Flo förlag. 95 sidor. Just utkommen.
I och med utgivningen av Motsägelsernas museum introduceras den belgiska, franskspråkiga Antoine Wauters (1981) på svenska. Den egentliga debuten kom visserligen redan 2008 med en diktsamling. Sedan dess har en gjort sig ett namn inte främst som poet utan som lyrisk prosaist, även om han gett ut flera diktsamlingar, och även dramatik. Hans verk är ofta politiskt engagerade i frågor om miljö och klimat.
Föreliggande bok vann Prix Goncourt i kategorin novell. Wauters vann samma pris, men i kategorin roman, för boken Våra mammor 2014. För ytterligare en roman, Mahmoud eller det stigande vattnet tilldelades han Prix Marguerite Duras.
Novellsamlingen Motsägelsernas museum uppkom under pandemins isolering, och dess tematiska ledord är revolt och absurditet. Novellerna påminner i stilen om Albert Camus monologiska kortroman Fallet från 1956. De båda monologerna talar till en åhörare som aldrig hörs och som längs det berättades gång blir irrelevant, samtidigt som åhöraren reifierar berättaren. I samlingens första novell, är den tilltalade någon som kallas herr domare, och den som berättar lägger liksom fram ett manifest för den slagna generationer som befinner sig i kapitalismens sena fas. Och det är just en slagen generation som kommer till orda bland pärmarna.
En av de första monologerna är en något surrealistisk utsaga om åldringar som rymmer från ålderdomshemmet. Den raljerar om kärlek och ensamhet. Liknande fortsätter de andra monologerna och blandar in politik och existentiella frågor. Förutom pensionärer har utsagorna bland annat barn, feminister och bönder som berättare.
Novellerna är skrivna i första person plural, inte singular. Det är inga jag-berättelser, utan vi-berättelser. Vardera text representerar någon form av kollektiv. Vad som kännetecknar dem är att de i någon mån är förtryckta. Men texten har en ganska komplex hållning och låter de förtryckta även förtrycka. Det är ingen svartvit framställning.
I en av texterna möter vi föräldrar som önskar att de inte satt sina barn till världen, då den blivit en allt hemskare och skenande tillvaro. Det heter att ”[v]i önskade oss en fri horisont och att de skulle vara lyckliga i sin tillvaro, att ingenting skulle gå överstyr. En beboelig värld.” Man har tröttnat på det så kallade systemet, man underkänner det, vill bli fri från det, men det går inte. Men samtidigt tar man del av systemet och förstör världen än mer. Förtvivlan artikuleras väl – men vad göra åt det?
Texten är begränsad av sig själv, den kan inte åstadkomma mer än vad den förmår. Men vad är egentligen denna engagerade litteraturens funktion? Att formulera ett missnöje, ge ord åt det, eller att faktiskt åstadkomma en förändring, att åtminstone ge ett förslag på förändring? Beskriver man en kamp eller kämpar man genom texten?
Nyligen utkom Händelseboken av Andrzej Tichý på Albert Bonniers förlag, och den stod inför samma problematik. Den och föreliggande bok beskriver båda ett samhälles dekadenta nedgång, men lyckas den med mer än att beskriva? Kan man förvänta sig mer av litteratur? Vad är ansatsen? Frågorna är inte till för att misskreditera boken, det är genuina frågor.
I de korta texterna filtreras allt direkt genom berättaren, och det tillsammans med att texterna har starka drag av muntlig tradering, gör att det ibland är svårt att följa. Men när det är svårt att följa men då man ändå lyckas, är det desto roligare. För det är glädjefyllt att läsa Motsägelsernas museum.
Bokens form är experimentell, och den ror hem experimentet. Men med formen i åtanke är bokens längd väl avmätt med sina knappt hundra sidor. Det är kanske en kort bok, men den rymmer mycket. För att få ut så mycket som möjligt av den: Sträckläs inte! Läs lite pö om pö. Spar på det goda. Förutom att kompositionen är lekfull så har texten alltså mycket att säga – och den säger det väl.
—
Isak Adolfsson
Diskussion