Streamat: Nina Åkerblom Nielsen sings Emily Dickinson: Nobody knows this little rose 

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, januari 20th, 2024

Nina Åkerblom Nielsen: Nobody knows this little rose  (Kakafon Records). Speltid: 29’03.

Nina Åkerblom Nielsen (sång, piano, tramporgel, klockspel), Greger Siljebo (violin), Isabel Blommé (cello), Martina Stenman (flöjt), Patrik Svanängen (gitarrer), Erik Ottosson (kontrabas), Fredrik Hempel (kornett), Axel Dahlin (tramporgel, munspel, althorn), Fredrik Lannemyr (barytonhorn), Magnus Lundmark och Erik Nilsson (slagverk), barnkör

Betyg: 

 

För de kanske mest kända tonsättningarna av Emily Dickinson svarar Aaron Copland med sina Tolv sånger för röst och piano (Åtta sånger i orkesterversionen). Andra, och nu levande, kompositörer som lockats av hennes dikter är Jake Heggie, Leo Smith och Rolf Martinsson. Men det finns också album som drar åt visa (Ellika Hansen) och jazz (Jane Ira Bloom). Och i höstas kom Nobody knows this little rose med Nina Åkerblom Nielsen.

Dickinsons dikter är små underverk av kompression, till synes enkla, ibland med en förrädiskt naiv ton, men också lekfullt och spefullt ironiska med bråddjup under ytan. Formellt ligger hon nära den traditionellt rimmade strofiska dikten – samtidigt som hon förhåller sig fri till traditionen. Hennes signum är tankstrecket med dess förmåga att skapa branta associationer, plötsliga och oväntade förbindelser, att både binda ihop och skapa distans.

Hur ska man nu tonsätta detta? Jag är inte så säker på att den klassiska romansen är optimal, inte heller att dikterna lämpar sig för körsång eller gör sig med stora orkesterklanger. Hos Dickinson är den individuella rösten viktig, det personliga och lågmälda tilltalet – och då får musiken inte bli pompös eller ”tjusig” och ta sig själv på för stort allvar. Åkerblom Nielsen har valt att anknyta till folklig tradition och visa, till engelsk och irisk ballad, till americana och, varför inte, en del tidig Bob Dylan. Det gör att en del melodier liksom klingar märkligt bekant; flera gånger tänker jag att den här sången har jag nog hört någon gång med Joan Baez. Det har jag förstås inte – men nog skulle hon ha älskat att sjunga den.

Melodin står här i centrum, vilket innebär att Dickinsons egensinniga rytmisering, med dess pauseringar och staccatoeffekter, går förlorad i det sångbara flödet. Hennes dikter kommer därför att framstå som mer konventionella än de är. Genom att olika versrader upprepas, vilket ju är vanligt vid tonsättningar, kommer också dikternas struktur att förändras – vad nu Dickinson skulle ha tyckt om det. Hon var ju oerhört känslig för minsta lilla ingrepp i texternas utformning. Men det är ju trots allt sång och inte diktläsning som det handlar om här. Och dessa sånger, med sina fina melodier i kongeniala arrangemang, är det förvisso lätt att ta till sig och uppskatta. Nobody knows this little rose heter alltså albumet, men nog är den där lilla rosen väl värd att lära känna.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

PS. Albumet tillhandahålls inte som cd utan kan bara höras via olika strömningstjänster. Det innebär att man själv får leta upp de tonsatta dikterna om man vill läsa dem. Och jodå, de finns lätt tillgängliga på nätet, t.ex. här. Men nog hade det varit fint med en cd och ett medföljande texthäfte och slippa stressmomentet att i tid hitta rätt dikt på skärmen medan man lyssnar.