CD: Orkesterverk av Louis Wayne Ballard
Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized fredag, december 22nd, 2023Louis Wayne Ballard: Devil’s Promenade; Fantasy Aborigine No. 3; The Four Moons; Scenes from Indian. (Naxos). Speltid: 57’11.
Fort Smith Symphony, John Jeter (dirigent)
Betyg:
Klassisk musik har i hög grad varit en vit musik, vilket i och för sig inte är så konstigt då den har sina rötter i Europa. Men idag har den även ett starkt fäste i flera asiatiska länder med såväl tonsättare som sångare, solister, orkestermusiker och dirigenter Men vi har rätt få svarta kompositörer av klassisk musik, även om pionjärer som Florence Price (1887–1953), William Grant Still (1895–1978) och Samuel Coleridge-Taylor (1875–1912) uppmärksammats under senare år. Och nog kan man säga att även Scott Joplin (1868–1917) platsar i gänget. Men hur är det med den amerikanska ursprungsbefolkningen? Jag får bekänna att jag fram till idag inte har kunnat säga ett enda namn. Men så dök den här skivan upp orkestermusik av Louis Wayne Ballard (1931–2007), och jag lär mig att han brukar kallas ”the father of Native American composition”. Modern var quapaw och fadern cherokee och hans namn på quapaw-språket var Honganozhe (ungefär ”en som är ett med örnar”). Då Ballard upptäckte ursprungsbefolkningens sånger var på väg att glömmas började han samla in dem och använde dem också i sin undervisning och i sina verk, ungefär som europeiska tonsättare som Bartók, Vaughan Williams och Alfvén lät sig inspireras av folkmusiken.
Det aktuella albumet rymmer fyra orkesterverk. Devil’s Promenade (1973) inleds lovande, lite mexikanen Silvestre Revueltas suggestiva Sensemaya utan att riktigt leva upp till förväntningarna. Nu ska man inte heller tro att den skildrar Djävulen på promenad, utan titeln är namnet på Ballards födelseplats i Oklahoma. Men här finns i alla fall en melodi som sägs lånad från en av siouxernas spökdanser. Fantasy Aborigine No. 3 (1977) bär undertiteln ”Kokopelli” som passande nog är namnet på musikens indianske gud. The Four Moons (1967) är balettmusik som även den använder traditionell musik inom den västerländska konstmusikens ram.
I samtliga verk är rytmen framhävd och den ofta klatschiga instrumentationen begagnar slagverk hämtade från den amerikanska ursprungsbefolkningen. Vad jag kan se har Ballard inte spelats in tidigare, så även om musiken kanske inte alltid är så substantiell fyller skivan ett tomrum.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.