Utställning: Något mörkt ställde sig vid våra sinnens fem trösklar utan att gå över dem

Inlagd av Kulturdelen Recension, Utställningar söndag, september 10th, 2023

Något mörkt ställde sig vid våra sinnens fem trösklar utan att gå över dem

Sara-Vide Ericson och Tilda Lovell

Bonniers konsthall i Stockholm till 29 oktober.

—

Konsten, i sitt esse, är sällan ett enbart estetiskt behag utan snarare en uppmaning att färdas mot ett, av konstnären uttänkt, mål. I denna mening är varje konstverk en inbjudan till förskjutning, överlåtande, en övergång. Namngiven efter en rad ur Tomas Tranströmers dikt Palatset, är ”Något mörkt ställde sig vid våra sinnens fem trösklar utan att gå över dem” ingenting annat än en sådan inbjudan. Den utlovar en resa in i det obeskrivliga, in i okända territorier bortom vår uppfattning. Men vad kan vi hoppas på att upptäcka där vi är fråntagna våra sinnen?

I motsats till den initiala reaktionen kan försakelse i själva verket vara en form av befrielse. Även om våra sinnen är det primära gränssnittet till den fysiska världen, är perception sällan en personlig upplevelse, där vi konstruerar ”vår egen” ögonblicksbild av världen. Det är snarare en port genom vilken vi, omedvetet, lär oss att anpassa våra tolkningar till andras i den mån att våra individuella perspektiv upplöses till en större, kollektiv synvinkel. Denna konformitet kan dock avbrytas av vad antropologen Arnold van Gennep kallade ”liminala stadier”, perioder då individen blir fri samhälleliga normer genom specifika händelser. Uppkallad efter det latinska ordet līmen, ”tröskel”, är liminalitet ett tillfälligt upphävande av ens förflutna och framtid, vilket möjliggör en transformation.

Och det är till just detta Tilda Lovell och Sara-Vide Ericson bjuder in oss: En liminal upplevelse som får åskådarna att lämna sina förutfattade meningar vid dörren och uppmanar till transformativa möten med konst, natur och gränser. Denna liminalitet tar sig uttryck på så många sätt: Konstnärernas val av medium i sig är okonventionellt, med Lovell som använder ben, trädgrenar och fiskskinn, medan Ericson, den mer konventionella konstnären av de två, utforskar metall, trä, vallmofrön och flätat hästhår i sina målningar. Dessa säregna val av material fungerar som en välkomstdrink, och erbjuder den första smaken av de nya egenskaperna hos det liminala utrymme som konstnärerna har skapat.

Ändå sträcker sig konstnärernas visioner bortom okonventionella material, och utmanar oss att ompröva våra föreställningar om natur och gränser. Lovells konstverk utmanar oss att ifrågasätta vår perception i bokstavlig mening. En hand förvandlas sömlöst till en säl, en trädgren med ett fiskhuvud vrålar mot oss som ett uråldrigt havsdjur. De bryter ned gränserna för våra sinnen och uppmanar oss att granska själva essensen av verkligheten, såväl som det förflutna och framtiden (eller tid i sig). ”Fetisch remains” (Lovell, 2023), ett  skelett av en människa-djur hybrid hängande från taket i en fosterliknande ställning, manifesterar alla dessa aspekter i ett verk. Med sitt djurkranium och sina mänskliga lemmar indragna mot kroppen verkar varelsen som i en kokong. Gör den sig redo för återfödelse i sin nya form? Eller är det en närmast korsfäst figur som hoppas kunna utvecklas bakåt i tiden för att fly sin tids fasor? Oavsett tolkning förkroppsligar verket en liminal övergång.

Medan Tilda Lovell tillåter sig att fritt forma naturen omkring sig, utforskar Sara-Vide Ericsons måleri spänningen mellan människan och naturen med en mycket personlig blick. Hon införlivar sig i sin omgivning till den grad att hon betraktar naturen som ”ett sätt att göra våld på sig själv”[1]. Ericson låter sig, i någon mån, bli sin omgivnings duk, låter naturen måla henne. Detta blir extra tydligt i två målningar där Ericson väljer att avbilda delar av sin kropp, så länge de är prydda av ”natur”, vare sig det är horn, grenar och vatten som i ”The percussionist” eller metallbehållare som i ”The lab”. Ericson för en komplex dialog med naturen där den, å ena sidan, tycks överta hela hennes kropp, samtidigt som hon, å andra sidan, är skaparen av dessa scener. Gränsen mellan subjekt och objekt suddas, i förlängningen, ut.

Vid det här laget bör det noteras att curatorn Susanne Ewerlöf förtjänar ett särskilt erkännande för sin vision att para ihop dessa konstnärer som kompletterar varandra synnerligen väl, vilket inte är självklart vid en första anblick. Kanske är utställningens enda brist avsaknaden av Sara-Vide Ericsons verk ”Raft” (2017) och ”Snake Dance” (2012), som skulle framhäva dialogen mellan människa och natur.

Vad är då det ”mörka” som väntar oss i detta liminala utrymme? En tolkning, vårt första intryck som fortfarande dröjer sig kvar i viss mån, är att se utställningen som en kontemplation av döden symboliserad av torka. Lovells skulpturer är byggda av ben och livlösa trädgrenar, sammansatta på så kusliga sätt att deras inneboende dödlighet bara förstärks. Om alla dessa muterade skapelser, från den tvåbenta hunden till de bävergnagda trädstammarna, har en sak gemensamt så är det att de ser torra ut, upplevs torra. För att inte tala om ett av utställningsrummen där golvet är täckt med sand i tonvis, vilket förvandlar det till en småskalig öken, eller Lovells “Gäddbikini/Haute Nature” (2017), en bikini gjord av oerhört torrt gäddskinn.

Ericson, å sin sida, brukar framställa sig själv som en arg, ensam kvinna i vad som verkar vara en aldrig

sinande öken. Själva källan till liv, vatten, finns bara i ett fåtal av dessa målningar, men framför allt i Gravity (2023). Där är vattnet dit de döende träden sträcker sig och fungerar som en kyrkogård (vatten, i allmänhet, verkar ha en negativ klang i Ericsons konst, se till exempel “Nykränkt av det undermedvetna” (2012) eller “Myth Maid” (2017). Tyvärr har även dessa gått utställningen förbi).

Likväl känns denna läsning inte helt rätt då utställningen inte ingjuter någon form av förtvivlan, trots de teman som utforskas. Under den extremt populära vernissagen var salen full av nyfikna själar, inte bortstötta av verken utan meddragna in i detta nya landskap. Inte heller, i sitt mycket korta föredrag, framträdde konstnärerna som pessimistiska och dystra, medvetna om den förestående undergången, utan snarare som ett upphetsat par som gärna ville dela sin vision.

Därför är det kanske mer rättvist att tolka utställningen som en inbjudan att kollektivt utmana etablerade normer. Det liminala rummet fungerar alltså både som ett fönster till vad som skulle kunna vara och som en spegling av vad som faktiskt är fallet. Kanske är det mörka som väntar oss bortom våra sinnen insikten om hur mycket glädje vi kan finna i en potentiell förvandling. Hur livet skulle kunna följa döden. Hur gränserna skulle kunna dras annorlunda. Hur det är okej att inte vara nöjd. Paradoxalt nog kan denna visuella utställning bjuda in sina åskådare till att ta en paus från observation genom att visa upp två motsägelsefullt likartade sätt att engagera sig i ”verkligheten”.

När allt kommer omkring är konst, i sitt esse, inget annat än en katalysator för självutforskning.

—

Murathan Kurfalı, Emilia Roosvall

[1] https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/8JKeOw/de-fangar-sjalens-landskap