Bok: Europeana av Patrik Ouředník

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur måndag, september 4th, 2023

Europeana. Kortfattad historia om nittonhundratalet

Av Patrik Ouředník

Översättare: Mats Larsson

Aspekt förlag. 143 sidor. Har utkommit.

Vem har inte önskat sig en kortfattad historia om nittonhundratalet? Här är den. På 130 sidor får vi veta allt som är värt att veta om detta sekel, ur ett europeiskt perspektiv. Men för att riktigt uppskatta boken bör man nog redan känna till vad den har att säga. Det är inte så märkligt som det låter. Europeana heter boken och är skriven av den tjeckiskfödde författaren Patrik Ouředník som sedan 1984 lever i Paris. Om man inte kände till hans tjeckiska bakgrund skulle man nog misstänka den ändå. Man anar arvet från Jaroslav Hašek och Franz Kafka och släktskapet med Bohumil Hrabal och Jiří Gruša. Det finns ett stilla vanvett i den rationella och sakliga framtoningen och en sorgsen ironi som yttrar sig just genom att inte vara sorgset ironisk. Men visst kan man också få österrikaren Robert Musil i tankarna – för att inte tala om en amerikan som Kurt Vonnegut, som Ouředník själv apostroferat i en intervju.

Boken publicerades på svenska av Natur och kultur 2005 men passerade då rätt obemärkt. Tretton år senare kom en genomsedd nyutgåva på förlaget Aspekt – och nu i dagarna har en dramatisering av boken haft premiär på Dramaten i Stockholm. Låt oss hoppas att den också får många hitta fram till den originella och fascinerande boken, som jag redan nu är beredd att utnämna till en minor classic. Det är kort sagt en bok som jag gärna hade skrivit själv …

Framställningens liksom lillgammalt objektivt vetenskapliga ton resulterar i en skruvad komik som efter hand framstår som alltmer bisarr. Det är som om Ouředník sökt en röst som i sig är ett uttryck för den epok han vill skildra. Resultatet är lika underhållande som oroväckande och kusligt. Det är som att se historien i en skrattspegel, presenterad av en prudentlig guide som drar sin läxa utan att någonsin reflektera över vad han (för visst är det en han) egentligen säger och om tonfallet verkligen är riktigt passande i sammanhanget.

Vad är det då för bild vi får av detta 1900-tal som vi nyligen (ur ett historiskt perspektiv) lämnat bakom oss? Ett århundrade av sociala, tekniska och intellektuella framsteg? För all del. Ett sekel av fasor och idioti? Förvisso. Man kan naturligtvis anklaga Ouředník för att vara tendentiös i sitt urval av händelser och fakta; samtidigt vore det att totalt missa poängen. Det är ju ingen lärobok man läser. Men det är inte heller fiktion. Ouředníks krönika redovisar en rad verkliga företeelser från förra seklet. Det är bara det att den sammantagna effekten inte är historiebokens utan snarare satirens. Här finns en närmast naiv ton som snart framstår som fullständigt befängd och absurd i sin troskyldighet. Intrycket understryks av de kompendieartade marginalanteckningarna av typen: ”Tyskarna var noga med hygienen”, ”Ungdomarna ville kopulera”, ”Judarna hade krokiga näsor”, ”Därför minskade snusandet” och ”Kvinnor var mänskliga varelser”.

Allt omtalas på samma distanserade och förrädiskt oengagerade sätt, i något slags strävan att framstå som ett med seklets vetenskapliga strävan – och det oavsett om det är trivialiteter eller tragedier som uppmärksammas. Vi får veta att tyskarna uppfann gasen Zyklon B ”som gjorde det möjligt att snabbt och billigt döda ett stort antal människor” och att det fanns människor som grundade djurskyddsföreningar ”och åt morötter o.d.”. Det omtalas hur det under detta sekel blev möjligt att via Internet beställa sperma från anonyma donatorer utifrån 150 olika kriterier, så att en kvinna exempelvis kunde välja en dos från ”en sjuttonårig talangfull schackspelare av kinesiskt ursprung med små testiklar”. Vi får också veta att människor under den stora svälten i Ukraina på 1930-talet sålde liken efter sina anhöriga för att köpa annat människokött, ”eftersom de inte ville äta köttet av dem som de till exempel hade upplevt någonting fint tillsammans med i det förflutna”. Den som helt saknar sinne för ironi bör varnas.

Ständigt redovisas hur olika grupper – psykoanalytiker, kommunister, historiker, antropologer, scientologer och så vidare – uppfattade, kommenterade och tolkade sin samtids händelser. Men detta raseri att förklara historien utifrån en ideologi eller teori framstår till sist som ett meningslöst och beskäftigt tjatter. Och den vetenskapliga anda som i så hög grad präglade seklet har en olycklig tendens att slå över i sin motsats eller i varje nyttjas till i bästa fall bisarra verksamheter och i sämsta fall ohyggligheter. Till sist kanske man kan sammanfatta saken som att 1900-talet var det sekel som effektivt tog död på 1800-talets framstegsoptimism – eller som Ouředník lakoniskt sammanfattar saken: ”En stor besvikelse under nittonhundratalet var att den obligatoriska skolgången och det tekniska framåtskridandet och bildningen och kulturen inte ledde till att människan blev bättre och mänskligare, som många trott på artonhundratalet.” Med tanke på världsläget idag kan det nog också finnas fog för att se 2000-talet som ett 1900-tal som inte vill ge sig.

Det är en säregen bok som Patrik Ouředník skrivit. Hans metod kan delvis påminna om den som Imre Kertész använder i Mannen utan öde. Just genom att allt skildras som fullständigt självklart väcks hos läsaren en allt starkare känsla av absurditet. Jag kommer också att tänka på en historia som Milan Kundera återgett och som han fann mycket tjeckisk men som även hör till floran av judiska anekdoter. En man går hur som helst in på en resebyrå utan att riktigt veta vart han vill åka. En jordglob står på disken. Mannen snurrar och snurrar på globen men blir allt mer misslynt. Till sist riktar han blicken mot expediten och frågar lite sorgset: Har ni ingen annan glob?

På ytan ifrågasätter Europeana ingenting. Men ur texten stiger en stilla undran: Kunde, och borde, det inte ha funnits ett annat 1900-tal?

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.