Olämpligt och olagligt

Här inställer sig genast en rad komplicerande frågor. Vilka religioner, trosföreställningar etc., ska i så fall innefattas i ett förbud, och hur bör detta urval göras? Vad bör kort sagt räknas som en religion? Är det enbart de stora världsreligionerna (eventuellt också i alla sina varianter) som kvalar in, eller kan asatron och New Age få samma skydd? Hur är det med Bahai, Woodoo och diverse naturreligioner? Får man bränna en handbok i schamanism, men inte Bibeln eller Bhagavadgita? Spelar antalet utövare någon roll, eller kan alla som överhuvud taget tror på något andligt söka och få skydd för sina skrifter under en nygammal paragraf om hädelse och trosfrid?

Den andra frågan gäller vilka yttranden eller gärningar som ska räknas som förgripliga. Bränning av heliga skrifter och andra liknande rent fysiska handlingar ligger redan i potten, men får man skämta om religiösa frågor – någon kan ju känna sig kränkt? Ska det vara tillåtet att ifrågasätta religioner på rent vetenskapliga grunder – någon kan ju känna sig kränkt av det också? Och är det OK att göra sina egna tolkningar av skrifterna, eller är det bokstavstrohet som måste gälla? Sedan har man också att ta ställning till vad som ska gälla för religiösa platser och byggnader. Ska även de omfattas av ett särskilt skydd?

Den tredje och principiellt viktigaste frågan handlar förstås om definitionen av en sekulär stat. Den rimliga utgångspunkten är att sekulära stater ska garantera alla sina medborgares en vidsträckt religionsfrihet, men inte lägga sig i religionsutövningen så länge den inte inskränker på eller hotar andra grundläggande friheter. Frånsett detta måste de hålla sig strikt neutrala i alla religiösa frågor. Vilket leder till den ofrånkomliga slutsatsen att när en sekulär stat ger sig in på att ge vissa eller alla religioner en positiv särbehandling upphör den per definition också att vara rent sekulär. Den har då valt att lyfta upp just religiösa yttranden och skrifter som viktigare och mera skyddsvärda än andra.

Det finns rimligen bara två vägar för en sekulär stat som vill förbli sekulär att klara sig ur detta besvärande dilemma. Antingen att generellt förbjuda vissa hanteringar, t.ex. bränning, av samtliga tryckta verk, religiösa som alla övriga, vilket förstås skulle skapa avsevärda problem för t.ex. bibliotek och andra som har vardagliga behov av att ibland rensa eller förnya sina bokbestånd. Eller också att stå upp för att yttrandefrihet ibland måste få innefatta yttranden och handlingar som kan uppfattas som olämpliga, obehagliga och oönskade av någon – men inte olagliga. Yttrandefriheten har ju faktiskt inte kommit till bara för att skydda de snälla och oförargliga utsagorna.

Till sist handlar det alltså om den grundläggande frågeställningen: vill vi ha en sekulär stat eller inte? Svarat vi ja på den frågan finns det ett pris att betala. Då måste den sekulära staten försvaras även när det kommer till obekväma yttranden och handlingar. Svarar vi nej genom att falla undan för någon despot eller för dem som skriker just för tillfället högst så öppnar sig en avgrund där vi riskerar att falla fritt mot de religiösa särintressenas despoti. Nu kommer Sverige troligtvis att hamna just där ändå, eftersom den nuvarande regeringen inte lär vilja eller orka hålla emot när ett hett och länge efterlängtat NATO-inträde ligger i vågskålen. Så i sedvanlig ordning lär det hela sluta med att yttrande- och tryckfriheten paradoxalt måste naggas ytterligare något i kanten i det stolta försvaret av samma friheter. Och samtidigt slängs den omhuldade sekulära staten i all tysthet ut med badvattnet.

Vad som möjligen kan läggas till är att Sverige ända fram till 1970 faktiskt hade en lagstiftning om trosfrid. När den utrangerades var det med hänvisning till att ett särskilt skydd av religionsfriheten inte motiverade några inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten. Lagstiftaren noterade också att bestämmelserna om hets mot folkgrupp, förargelseväckande beteende, ärekränkning, samt störande av förrättning eller störande av allmän sammankomst redan fanns och kunde tillämpas. Det är rimligen ett lika giltigt påpekande idag som för 50 år sedan.

—