Roman: Fördolt är minnet av människan
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, april 10th, 2023Mohamed Mbougar Sarr
Fördolt är minnet av människan
Översättning av Cecilia Franklin
Albert Bonniers förlag. 432 sidor. Nyligen utkommen.
Mohamed Mbougar Sarr föddes 1990 i ett mer uppburet hem, med en läkare till far, i Senegal. Efter att ha avlagt studier vid ansedda skolor i Senegal, flyttade han till Frankrike där han fortsatte med studier i både litteratur och filosofi.
Mbougar Sarr debuterade 24 år gammal med novellen ”La cale”, vilken belönades med litterära priser. Året efteråt kom debutromanen. I romanen och hans efterkommande böcker står frågor om historia och kolonialism, men även religion och politik i centrum.
Föreliggande bok – Fördolt är minnet av människan – tilldelades Frankrikes mest prestigefyllda litterära pris, Goncourtpriset. Boken har även unisont hyllats för att lyckas behandla sin samtids politiska frågor som just litteratur och inte som ett samhällsreportage som skriver läsaren på näsan. Samtidigt ses boken som en kärleksförklaring till litteraturen som sådan.
I boken får vi följa ett författar-jag, som själv är författare, som blir besatt av en annan författare vid namn T.C. Elimane; ”för det första hade han valt ett namn med mystiska initialer, för det andra hade han bara skrivit en enda bok, och för det tredje hade han försvunnit spårlöst”. Och på det spåret är det: Vi får följa med på ett sökande efter denna författare.
Ibland får man känslan av att boken svämmar över något och breder ut sig mer än nödvändigt. Det är mycket stoff som inte driver handlingen framåt, och man vill skriva att boken skulle kunna bantas ned något. Men Mbougar Sarr skriver att ”[e]n stor bok har inget tema och handlar inte om någonting, den försöker bara berätta eller upptäcka någonting, men bara det är allt, och detta någonting är också allt”. Författaren vill alltså att vi ska inta en hållning om att Fördolt är minnet av människan aspirerar till att vara en stor bok, det är därför mycket som inte driver handlingen framåt har inkluderats.
I mångt och mycket kan man säga att berättelsen handlar om jakten på en bok. På samma vis kan man säga att Mbougar Sarr i boken jagar en berättelse, och att det är därför den inte handlar om någonting. Just denna jakt gör att boken får en meta-karaktär: Den handlar om skrivande och om berättelser och berättande.
Boken är något ojämn. Den är ibland surrealistisk, en egenskap den axlar väldigt väl – det görs tvära kast mellan realism och surrealism och effekten blir god. Men sedan slår den över från det surrealistiska till en form av filosofiska utläggningar, vilka saknar djup men som gärna ger sken av annat.
Det Mbougar Sarr – genom författar-jaget – bäst lyckas förmedla i boken är en form av frustration. Det som är frustrerande är att vara en svart författare på ens egna villkor. Mbougar Sarr vill inte bli ”kvoterad” för att han är svart, vara med i olika mediala sammanhang för att säkerställa etniskt mångfald. Han vill känna att han förtjänar sin plats, inte att han är där för representationens skull. Detta är ett tämligen delikat problem som är svårhanterligt och som kan väcka många, och blandade känslor, men Mbougar Sarr lyckas hantera det lika delikat. Samtidigt sticks det inte under stolen med att det finns en strukturell rasism som måste motverkas. Men att kvoteras verkar, enligt Mbougar Sarr, bara vara baksidan av samma mynt.
Men samtidigt gör det sociala patoset att boken spretar något. Förvisso vill boken vara en stor bok, men det blir långa kliv mellan samhällsengagemanget och de metalitterära diskussionerna.
Avslutningsvis kan sägas att god prosa kännetecknas av att den är lätt, samtidigt som det finns någon form av tyngd bakom den. Mbougar Sarrs prosa är utan tvivel lätt, och smidig – men saknar den tyngd? Tyvärr måste den frågan besvaras jakande.
—
Isak Adolfsson
