Biografin som metod och vetenskaplig genre

Inlagd av Kulturdelen Krönika fredag, februari 3rd, 2023

Vid det nionde svenska arbetarhistorikermötet, som den här gången hölls i Helsingborg, diskuterades bland annat biografin som metod och vetenskaplig genre. Magnus Gustafson, doktorand i historia i Malmö, delar med sig av sina tankar från seminariet.

När jag skulle skriva om socialdemokratiska memoarer – från August Palm till Göran Persson – blev litteraturprofessor Lisbeth Larsson min handledare. Jag hade en vision om att inte bara analysera dessa texter som en berättartradition utan också koppla dem till sina historiska sammanhang för att på så sätt kunna berätta om 1900-talets politik i Sverige. I sitt block ritade Lisbeth en skiss över projektet: Jaget och tiden, tre exempel vid olika tidpunkter.

Lisbeth gav mig frihet. Men kanske överskattade hon mig. Jag visste inte hur jag skulle gå tillväga. Jag famlade teoretiskt och metodologiskt. Vid ett tillfälle sa hon: Nu tror jag att jag ska lämna över dig till Beata Agrell. Ja, hon sa faktiskt så. Att hon skulle lämna över mig. Lisbeth hade en tanke med det. Helt klart. För det blev en lyckträff att få Beata som lärare och mentor.

Beata var sträng, kritisk och tålmodig. Av henne lärde jag mig hantverket från grunden. Dessutom förde hon in mig på det retoriska spåret. Hon tipsade om artikeln ”The Rhetorical Situation” av retorikforskaren Lloyd F. Bitzer. Här hittade jag ett sätt att koppla samman det som Lisbeth kallat för jaget och tiden. Retoriken blev ett historiografiskt verktyg för mig att fånga den historiska situationen, vilket den alltjämt är, nu när jag skriver en avhandling om Agda Östlunds retoriska karriär.

Första gången jag presenterade ett paper om Agda Östlund var på Arbetarhistorikermötet i Landskrona. Jag bodde på ett charmigt vandrarhem på Sankt Olovsgatan. När ägaren fick höra att jag skulle medverka på Arbetarhistorikermötet gav han mig rabatt. Han sa att han hade pluggat ihop med John Swedenmark. Han var nyfiken på innehållet i konferensen. ”Socialist och kvinna i riksdagsdebatten – Agda Östlunds retoriska strategier” var rubriken för mitt föredrag. Bland åhörarna fanns arbetarhistoriker, arbetarlitteraturforskare, arbetarpoeter, fackliga förtroendemän och aktivister. Runt om i salen kunde jag se leenden. Jag kände en värme strömma emot mig när jag talade.

Ett undantag var Ulrika Holgersson. Hon satt längst fram, tittade ner i bordet och såg sammanbiten ut. Det gjorde mig orolig. Kanske samlade hon ihop sig för att formulera kritik. Kanske tyckte hon att jag hade gått in i ett forskningsfält som jag inte behärskade.

Men det skulle visa sig att jag missuppfattat situationen. Ulrika hade suttit och lyssnat koncentrerat och blivit tagen av innehållet. Hon var den första som tog ordet när jag talat klart. Hon ägnade flera minuter åt att ge mig beröm. Vad roligt att en man vill forska om det här ämnet, sa hon. Hon undrade vad jag hade tänkt att det skulle bli av det här. Jag sa att jag hade tänkt att det skulle bli en projektansökan till doktorandtjänst. Ulrika tyckte att jag skulle söka till forskarskolan på historiska institutionen i Lund.

Det skulle bildas ett forskarnätverk inför demokratijubiléet och där tyckte hon att jag skulle vara med. Hon sa att hon tillsammans med flera andra historiker hade sökt pengar till ett projekt om kvinnlig rösträtt. Mitt ämne skulle passa utmärkt in där, menade hon. De skulle göra någon form av samling med biografier och då skulle jag kunna skriva om Agda Östlund. Hon tipsade mig om forskning och kontakter. Ulrika var förundrad över att ingen skrivit om Agda Östlund tidigare. Hur kan man ha missat detta? sa hon. Var hon den första kvinnan som talade i riksdagen? Ulrika var också positiv till det retoriska perspektivet. På så sätt undviker man den tröttsamma diskussionen om särarts- eller likhetsfeminism, sa hon.

Ett par år senare blev jag antagen som doktorand i historia vid Malmö universitet med ett avhandlingsprojekt som har arbetsnamnet ”Äntligen stod kvinnan i talarstolen – Agda Östlunds retoriska karriär från ungdomslogen till riksdagen”. I vissa avsnitt zoomar jag in på huvudpersonen och i andra avsnitt zoomar jag ut och sätter henne i ett större sammanhang där hon blir en i mängden.

Under pandemin var ofta min handledare, Mats Greiff, och jag ensamma på vår avdelning på Orkanen. Mats satt i ena änden av modulen, jag i den andra. Framåt kvällen brukade han komma förbi mig med cykelhjälmen under armen och säga hej då innan han cyklade hem. En kväll, jag tror det var när jag arbetade med avsnittet om Agda Östlunds första tal i riksdagen, sa han något om mitt arbetssätt. Han använde uttrycket ”tjock beskrivning”. Jag kände inte närmare till begreppet. Jag tänkte att jag någon gång skulle ta reda på mer vad han menade. Uttrycket ”tjock beskrivning” refererar i alla fall till antropologen Clifford Geertz. Tjock beskrivning, eller tät beskrivning, är enligt Geertz en beskrivning som anknyter till studieobjektets angränsande sammanhang för att förklara en handling.

Arbetarhistorikern Lars Ekdahl, som skrivit om LO-ekonomen Rudolf Meidner, har reflekterat kring biografin som metod. Han använder uttrycken samhällshistorisk biografi och samhällsbiografisk ansats för att beskriva sitt arbetssätt. Han säger att han har upptäckt att han kanske tillhör ett relativt nytt slags biografiskrivande där utgångspunkten inte tas i ett intresse för en speciell person utan i ett vetenskapligt problem vilket i sin tur bestämmer valet av person. Det innebär i sin tur, fortsätter han, att personen naturligtvis står i fokus men i första hand snarare är ett instrument, ett prisma, för att belysa och analysera ett vetenskapligt problem och ett vidare sammanhang.

Enligt Ekdahl är denna biografiska ansats att likna vid en konkret historisk analys, där han utgår från ett vetenskapligt problem som sedan angrips genom ett teoretiskt samhälleligt helhetsperspektiv ur vilket de analytiska begreppen bestäms. Ekdahl menar att hans biografiska studie över Meidner i förlängningen är en studie av den svenska kapitalismen och arbetarrörelsens – den fackliga såväl som den politiska – sätt att förhålla sig till och försöka påverka den.

Arbetarhistorikern Malcolm Chase ger ett annat perspektiv på biografin som metod. En del av syftet med arbetarhistorien, menar han, har alltid varit att hämta erfarenheter, inte bara som ett sätt att förstå de långa vågorna och de breda rörelserna från det förflutna utan också utifrån övertygelsen om att arbetande liv är viktiga. Arbetarhistorien försöker fånga den erfarenhet som oftast åberopas, men som ändå är svårfångad av historien. Det finns, menar Chase, en spänning mellan vetenskapens krav på en saklig berättelse och att samtidigt kunna ge den en förnyad andedräkt som förmedlar intensiteten och kvaliteten i människors upplevelser och erfarenheter.

Han uppmanar oss att använda fantasin för att skapa levande arbetarbiografier och nå ut till en bredare publik utanför akademin. Här uppfattar jag det som att Chase är inne på att det finns en risk att levnadsberättelserna fastnar i klichéer.

Jag kommer att tänka på barndomsskildringen i Göran Perssons memoarer. Här finns flera gripande avsnitt. Som exempelvis den hårt arbetande fadern som ständigt har ont i magen, eftersom han redan som ung tvingats dra ut sina tänder och inte kan tugga maten ordentligt. Först i slutet av femtiotalet kan han låna pengar av släkten och renovera tänderna så att magsåret läker.

Samtidigt är det något som skaver med barndomsberättelsen. Kanske handlar det om det faktum att den passar allt för väl in i grundberättelsen. Skildringen har fått något schablonmässigt över sig, språket är avhugget, avrapporterande, som om författaren fyllde i en blankett. Det är talande att en ledarskribent på DN associerade till en Monty Python-sketch om hur hårt det var förr. Detta skulle kunna sägas tyda på att grundberättelsen är sliten.

Enligt Malcolm Chase hjälper biografin oss att utmana den teoretiska inriktning som allt jämt präglas av den språkliga vändningen. Studieobjekten är placerade i strukturer och politiska förhållanden, men de är inte fångar och inte maktlösa inuti dessa. Biografin, menar Chase, för oss tillbaka till Marx berömda formulering om att människor skapar sin egen historia. Men de gör det inte under självvalda omständigheter, utan under omständigheter som redan existerar, som är givna och överförda från det förflutna.

Tillsammans med Malin Arvidsson, som forskar om Nelly Thüring, och Josefin Hägglund, som forskar om Carl Lindhagen, medverkade jag i ett panelsamtal om biografin som metod inom arbetarhistoria på det nionde Arbetarhistorikermötet i ordningen, som den här gången ägde rum på Campus Helsingborg. Josefin hade från början haft en motvilja mot biografier. Hon sa att grundutbildningen i historia hade präglats av Foucault och strukturer. Det var ämnet Förbundet för humanistisk politik som ledde henne in på Carl Lindhagen. Hon sa att hon hade övervägt att göra en parbiografi om syskonen Lindhagen, Carl och Anna, två politiska liv med olika förutsättningar.

Malin hade haft tankar på att skapa en kollektivbiografi där hon vävde samman Nelly Thüring med flera andra kvinnliga politiker. När hon fick höra att jag forskade om Agda Östlund hade hon släppt den idén. En åhörare menade att biografin var en riskabel genre för en avhandling. Vad kan biografin säga? Hur driver den fram forskningen? Den kan bli en bra berättelse, men den blir kanske ingen spjutspetsforskning, blev Josefins svar. Att skriva biografi är per definition att bedriva tvärvetenskap, menade Malin. Forskaren måste gå in i flera olika ämnesdiscipliner. Som en del av forskningsprocessen hade Malin valt att gå i dialog med olika forskningsfält. Hon hade skrivit om Nelly Thürings fotoverksamhet i ett sammanhang och om den socialdemokratiska kvinnorörelsens valagitation i ett annat sammanhang.

Själv sa jag att jag inte tidigare hade tänkt på den här risken med att skriva biografi som avhandling. Vidare sa jag att retorisk karriär bättre beskrev mitt projekt än biografi.

Efter konferensen har jag funderat vidare på vad min avhandling skulle kunna bidra med. Förhoppningsvis kan den bli ett tillskott till forskningen om parlamentarisk retorik. Språkvetaren Ann Cederberg tillämpar i sin avhandling en kvantifierande analys av svenska riksdagstal, själv prövar jag en annan metod och undersöker det retoriska sammanhanget, vilket inte har gjorts tidigare.

Förhoppningsvis kan jag också lämna ett bidrag till arbetarlitteraturforskningen och arbetarhistorieforskningen. Arbetarlitteraturforskningen har tidigare främst behandlat kanoniska litterära genrer. Genom att jag undersöker andra medier och andra texttyper – journalistik, politiska tal och riksdagsdebatter – utifrån ett litteraturvetenskapligt och historievetenskapligt perspektiv hoppas jag kunna vidga förståelsen av arbetarlitteraturen och arbetarhistorien och på så vis bidra till både litteraturvetenskaplig och historievetenskaplig forskning.

Oavsett om jag väljer att kalla mitt avhandlingsprojekt för en biografi eller inte innehåller det förstås ändå en biografisk dimension. Det blev inte minst tydligt när jag en oktoberdag, under ett föredrag inne på Sankt Olovsgården i Köping, kom in på frågan om minnesmärke över Agda Östlund i hennes hemstad. Hur skulle det bli med statyn som kommunpolitikerna talat om i flera år? Det uppstod en livlig diskussion. Flera ville starta en namninsamling för att Köping skulle hedra hennes politiska gärning.

I lunchpausen gick Monica och jag till kyrkogården och besökte Agda Östlunds släktingars grav. Monica och jag träffades första gången vid ett evenemang i Folkets hus på Internationella kvinnodagen för några år sedan och har hållit kontakten sedan dess.

—

Magnus Gustafson