Bok: Folket i krig av Sofia Fedortjenko

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension tisdag, december 6th, 2022

Folket i krig

Av Sofia Fedortjenko

Övers. Kajsa Öberg Lindsten

Förord Peter Englund

Erzats förlag. 143 sidor. Har utkommit.

 

I min tidiga ungdom läste jag den brittiske historikern A.J.P. Taylors bok om första världskriget, vilket intresserade mig mer än det andra. Det var något med dess totala meningslöshet som grep mig, och Taylor var inte nådig mot raden av närmast kriminellt inkompetenta generaler på inte minst de allierades sida. Allra värst vill jag minnas att fältmarskalk Haig, ”slaktaren vid Somme”, råkade ur. Infanteriattackerna förvandlades till självmordsuppdrag när de möttes av kulsprutesalvor från de nergrävda försvararna. Modern teknik gjorde traditionellt strategiskt tänkande hopplöst föråldrat – ungefär som när de engelska långbågarna mejade ner de bepansrade franska riddarna i slaget vid Crécy 1346.

Om första världskriget har det skrivits mer än någon mäktar läsa. Så är det meningsfullt att översätta ännu en bok i ämnet? Svaret är ett obetingat ja. Folket i krig av Sofia Fedortjenko liknar inte någon annan framställning; och när jag säger det stöder jag mig på Peter Englunds utförliga förord till den svenska utgåvan. Dessutom utspelar den sig på den mer obekanta östfronten, där situationen var en annan. Här tycks frontlinjen mer diffus, och man sitter inte på samma sätt fast i ett skyttegravskrig; flera av de strider som beskrivs handlar om incidenter som uppstår när ryska och tyska soldater oförhappandes stöter ihop i skogen.

En första utgåva av Folket i krig kom så tidigt som sommaren 1917, det vill säga några månader efter att tsaren störtats. Den togs väl emot, trots att Ryssland fortfarande befann sig i krig och boken definitivt inte kan ha bidragit till att höja stridsmoralen. Däremot kom Fedortjenko att utsättas för perfida angrepp i slutet av 20-talet när Stalin konsoliderat sin makt. I spetsen för drevet gick den partitrogne poeten Demjan Bednyj. Idag torde han vara mest känd som förebild till den anpasslige skräpdiktaren Bezdomnij i Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita.

Folket i krig är ingen historieskrivning och inget reportage i vanlig mening. Fedortjenko följde den ryska armén som sjuksköterska och stenograferade i smyg vad de sårade soldaterna talade om. Anteckningarna sammanställde hon utan några som helst egna kommentarer, frånsett några tematiserande rubriker som Hurdana officerarna var, Hur man uthärdade sjukdomar och skador och Vad man tänkte om kriget. Det är lätt att få Svetlana Aleksijevitjs verk i tankarna, men Fedortjenkos bok bygger alltså inte på intervjuer och är dessutom ytterst komprimerad. Hon återger bara brottstycken av det hon hört, några meningar, och alla röster är anonyma. Så den som lärt mest av henne är kanske snarare Andrej Sinjavskij. När han i En röst ur kören skildrar sin tid i ett sovjetiskt fångläger interfolierar han framställningen med just korta repliker som han snappat upp från sina medfångar.

Titeln Folket i krig är välvald, då alla röster tillhör vad man skulle kunna kalla kanonmaten och aldrig skulle ha kommit på tanken att lämna någon skriftig vittnesbörd efter sig. Många var dessutom analfabeter. Som Englund påpekar är materialet unikt och för en historiker ovärderligt. Det soldaterna förmedlar är inte vaga minnesbilder och inte anpassat efter vad de tror att en journalist vill höra; de pratar förtroligt med varandra. Skulle man göra en liknande bok idag utifrån kriget i Ukraina föreställer jag mig att materialet skulle kunna bestå av uppsnappade mobilsamtal och sms från ryska soldater.

I samband med Aleksijevitjs böcker talas ofta om en ”kör av röster”. Det skulle man även kunna säga om Folket i krig. Samtidigt är metaforen delvis missvisande. Även av en mångstämmig kör tänker man sig att någon form av samklang uppstår. Men här är poängen snarare att ett myller av ofta motstridiga röster får göra sig hörda. Folket saknar gemensamt partitur och dirigent; det består av en mängd enskilda individer som talar utifrån sig själva.

Det är naturligtvis omöjligt att vid läsningen inte vara påverkad av det krig som nu pågår i Europa. Trots att förutsättningarna är så olika slås man av att många repliker skulle ha kunnat fällas även idag. Och då tänker jag inte bara på mer allmänna reflexioner över krigets elände utan också på mer specifika kommentarer. Det gäller inte minst relationen mellan officerare och manskap i den ryska armén, där inte mycket tycks ha förändrats.

Brutala befäl har väl funnits inom alla arméer, och en och annan kanske drar sig till minnes korpral Himmelstoss i Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt. Men dagens ryska krigsmakt har trots allt ett grundmurat dåligt rykte när det gäller övergrepp på rekryter, precis som den tidigare sovjetiska – och den tsaristiska. Soldaterna i Folket i krig nämner inget om pennalism, men de blir ständigt slagna och direkt misshandlade av officerarna, och det för i stort sett vad som helst eller för ingenting. Ingen uppskattar naturligtvis att få tänderna utslagna, men här finns också resignationen hos den som inget kan göra åt saken. En soldat låter rent av som Dostojevskij när han finner de tyska officerarna mycket värre när de inte ens verk se sina underlydande: ”Våra betraktar oss åtminstone som hundar, det känns ju mycket bättre …” Det är som när Dostojevskij i Vinteranteckningar om sommarintryck förklarar att folket tyckte bättre om herrarna förr, trots att de personligen kunde prygla ihjäl en underlydande. Det visade ju i alla fall att de inte var rädda för att beblanda sig med folket. I samma bok noterar han också erkännsamt att när den ryske bonden klår upp sin hustru gör han det inte kyligt utan med stor känsla.

Officerarna slår alltså oavbrutet sina soldater. Då är det kanske inte så konstigt att de i sin tur slår civilbefolkningen när tillfälle bjuds, och det görs det lite nu och då. Det är ju krig, och en judegubbe förtjänar alltid stryk. Men alla är inte likadana. Det finns också soldater som vämjes vid våld och övergrepp: ”Att kosackerna ger sig på kvinnor, det stämmer … Jag såg själv hur de jävlarna plågade livet ur en liten flicka i sjuårsåldern. Det var en av dem … och tre andra stod och trampade och frustade och väntade på sin tur. Jag tror att hon redan var död när den andre gav sig på henne, men alla fyra tog ut sin rätt. Jag skrek av skam – de lyssnade inte. De tog sig inte ens tid att släpa iväg med henne, de plågade bara livet ur henne …”

För många meniga har kriget inneburit en första kontakt med andra länder och folk, och det är tydligt att man ofta känner sig underlägsen de välnärda, välutrustade och bildade tyskarna med deras vackra hem. Eller som en säger: ”Skallen på en tysk är som en fin fabrik: smörj med lite olja så arbetar den föredömligt och utan problem. Men hur är det med oss? … Först och främst slår man oss mycket. För min del är misshandeln fortfarande det enda jag upplever i mina drömmar. De lär oss ingenting, de bara slår och plågar oss …” Och så finns oron för vad kriget gör med en människa och hur man ska kunna anpassa sig till ett normalt liv när det väl är slut: “Nuförtiden har jag väldigt lätt för att utgjuta en annan människas blod. Något arbete därhemma som skulle passa en sådan som jag, det kan jag inte komma på …”

Några grips av hat till fienden, andra ser bara olycksbröder, även de offer för en överhet som tvingat ut dem på slagfältet. Det händer att två fiendesoldater stöter ihop i en bondstuga – och delar på ett bröd. ”En halvtimme senare öppnade vi också eld mot våra nya vänner … Vänskap är vänskap, men arbetet får man inte heller försumma …”

Det är lätt att gripas av citat-lust. Till sist riskerar man att vilja citera hela boken, och det går ju inte för sig. Men den finns ju där för var och en att läsa.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.