Litteraturkrönika senhösten 2022

Inlagd av Kulturdelen Krönika fredag, november 25th, 2022

Björn Gustavsson gör här en omfattande genomgång av en del av de senaste årens bokutgivning. Följande böcker avhandlas:

SKÖNLITTERATUR

Andersson, Bernt Olov, Framtid ska min dotter heta. Reptil.

Bergfjord, Sissel, Midlertidig opvartning. Ombelico.

Björkman, Peter/Sandberg, Jens, Kartor över morgondagens drömmar. Fri press.

Lindblad, Kjell. Bågskytten. Schildts & Söderströms.

Lundell, Ulf, Vardagar 4, 5, 6 och 7. Wahlström & Widstrand.

Lundqvist, Ingvar Hellsing, Att döda ett geni. Saga Egmont.

Noren, Lars. Dagböcker. Albert Bonniers förlag.

Sandgren, Lydia. Samlade verk. Albert Bonniers förlag.

Sjödin, Linnéa, Bortom Amerika. Nirstedt.

Slot Christiansen, Karin, Fuglene synger baglaengs, Grenningen.

Österlund, Helena, Det enda som blir kvar. Nirstedt.

 

FACKLITTERATUR

En värmländsk Hitler. Birger Furugård och de första svenska nazisterna. Anna-Lena Lodelius. Historiska media.

Konsten att flytta till landet. Anders Möller, Volante.

I tidens skugga. Olle Wästberg. Ekerlids förlag.

Lyckans gåta. Carl-Johan Malmberg. Wahlström & Widstrand.

Nomad. Den läkande kraften i att vandra och bli ett med naturen. Ulrica Norberg. Harper Collins.

Präst bakom galler. Birgitta Winberg. Ekström & Garay.

Soldat i Waffen-SS. Ett ögonvittne berättar. Johann Voss. Övers. Hans Dalén. Historiska media.

Speltoken. Hugo Alfvén och rosens klang. Tobias Lund. Gidlunds förlag.

Turister i Tredje riket. Vittnesmål från nazismens framväxt. Julia Boyd. Övers. Manne Svensson. Albert Bonniers förlag.

Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall. Harald Jähner. Övers. Svenja Hums. Daidalos.

 

SKÖNLITTERATUR

Andersson, Bernt Olov, Framtid ska min dotter heta. Reptil.

Bernt-Olov Anderssons roman inleds i det sena 1800-talets Sandviken och följer pojken Mauritz uppväxt och arbete i den hårda arbetsmiljön på Sandvikens bruk. Det är sent 1800-tal, missnöjet pyr bland arbetarna, socialistiska idéer gror.

Huvudpersonen har en verklig förebild, Mauritz Västberg, född 1886, avskedad efter bildandet av ortens första fackförening. Bernt-Olov Andersson har skrivit en roman om klasskamp och om skarpa klassmotsättningar, men där arbetarsolidaritet och fackföreningar efterhand banar väg för nya förhållanden (”Fattiga är vi här i Sandviken men det är solidariteten som gör oss rika”). Stilen är stram och vardagsnära, men inte uddlös. ”Himlen var lika blå som Storsjöns vatten, när det inte flöt för nära utloppen från järnverket.” Eller som i följande passus: ”Inifrån Folkets hus hörde de att arbetarna tog upp en sång. De båda bolagsmännen halvsprang därifrån, som om musiken vore en smittsam sjukdom: lungsot eller böldpest.” Bernt-Olov Andersson skriver i ett slags arbetarlitteraturens klassiska stil och hans roman har uppenbara förtjänster. Dock finns här det slags tendens som ibland tenderar att förenkla snarare än att fördjupa, komplicera, bredda.

Bergfjord, Sissel, Midlertidig opvartning. Ombelico.

Sissel Bergfjord, född 1972 i Köpenhamn, debuterade på Gyldendal 2006, året efter att hon gått en utbildning på danska Forfatterskolen. Sin senaste bok, Midlertidig opvartning, har hon gett ut på eget förlag. Novellsamlingen, som ännu inte översatts till svenska. Berättelserna är strama, fyllda av undertexter. Den strama stilen, där vardagsliv och parförhållanden blir sinnebilder för en trygghet som ofta är chimär, kan ibland påminna om novellmästaren Raymond Carver, som ju också skrivit mycket om parförållanden. Sissel Bergfjords ytligt sett sakliga stil rymmer samtidigt en klar känsla för underliggande känslor och möjliga förvandlingar: strömmar av lyrik flyter av och an genom dessa välskrivna noveller, där drömmar och vardagsrealism går sida vid sida.

Björkman, Peter / Sandberg, Jens, Kartor över morgondagens drömmar. Fri press.

Författarduon Peter Björkman & Jens Sandberg – här under pseudonymerna Svea Lofthouse och Angel Park – är i flera avseenden unik. Här har de samlat ett urval av sina gemensamt skrivna dikter 2005–2021. Bibliotekarierna Peter Björkman och Jens Sandberg har samarbetat i över trettio år.

Kartor över morgondagens drömmar charmar med såväl sitt anspråkslösa format och sitt uppsluppna tilltal. Ibland får man intryck av dikter som gycklar samtida poesi och ironiserar över en fragmentarisk postmodernism, ungefär som Lars Gyllensten och Torgny Greitz parodier på modernismen i diktsamlingen Camera obscura, 1946, ett verk som utgavs under pseudonym.

Onekligen vilar ett slags ironisk lätthet över de korta, sammanlagt 82 dikterna. Här möter en gäckande, ironisk ton, baserad på vardagliga interiörer men där realismen ofta övergår i surrealism. Det är lätt att associera såväl till klassisk surrealism och absurdism som till det slags ironiska diktning som odlats av exempelvis Claes Hylinger; man kan även påminna sig Eva-Stina Byggmästars lekfulla poesi. Framför allt finns tydliga likheter med Stig Larssons dikter – främst dem han skrev på 80-talet.

Den nya samlingsvolymen inleds med ett statement som – typiskt nog – kan tolkas såväl bokstavligt som ironiskt. Dikt nummer 1 lyder i sin helhet: ”Poesi är enkelt./ Bara att fatta pennan,/ fälla ut kulspetsen med ett klick/ och låta bläcket fylla pappret.” Somligt är delikat – som dikt nr 4 där gängse smågodis med ens får rangen av fullvärdig lyrik: ”Gröna grodor, /…/ salta fiskar, /…/ Äter dem som poesi,/ som en besvärjelse.” I Kartor över morgondagens drömmar virvlar det upp dikt ur det till synes mest banala och triviala. ”Glad som en lax/ såg jag en kornbrödskaka komma/ rullande”. Det är frestande att dra paralleller till den magiska värld Lennart Hellsing manar fram i sina klassiska Krakel Spektakel-böcker.

Lindblad, Kjell. Bågskytten. Schildts & Söderströms

Finlandssvenske Kjell Lindblad lärde jag tidigt känna som raffinerad stilkonstnär och känslig psykolog. Han debuterade 1984 med Före sömnen och har därefter framför allt skrivit noveller, en genre som han med tiden förfinat till mästerskap – vilket märks inte minst i hans senaste bok, den nionde i ordningen, som betitlats Bågskytten, vilket också den avslutande berättelsen heter.

Kjell Lindblads berättelser utspelas i socialrealistiskt pregnanta miljöer, där scenerna ofta gestaltas med nästan filmisk tydlighet. Genomgående utvecklas berättelserna i riktning mot en allt större gåtfullhet, närmar sig thrillergenren.

Författarens har en särskild talang att gestalta ensamhet och främlingskap. Vi möter människor i dysfunktionella parförhållanden, liksom känsliga, utsatta barn. I det senare fallet tränger författaren djupt in i barns upplevelser, ja, med en så känslig blick och så djup inlevelse att jag under läsningens gång inte kan låta bli att associera till Astrid Lindgren, som ju ofta skrev sina allra starkaste verk när hon skildrade det ensamma barnets utsatthet – men också förmågan att överleva kriser och prövningar genom att utnyttja fantasins kraft. Lindblads berättelser kan också påminna om Ingmar Bergmans barndomsskildringar, där den omgivande vuxenvärlden kan framstå som både grotesk och skräckinjagande.

Här och var finns blixtrande insiktsfulla passager – som följande bild av ett barns belägenhet i gränslandet till vuxenblivandet (jag kommer att tänka på Astrid Lindgrens Allra käraste syster): ”När jag var ensam hemma kunde jag plocka fram mina gamla tennsoldater, rada upp dem på raka led bara för att finna att jag inte hade lust att leka längre.” Magin är borta – och möjligheten att undfly en svår omvärld därmed svårare.

Bågskytten får mig att associera till uppburna novellister som Raymond Carver och Kjell Askildsen. I likhet med dessa blottar Kjell Lindblad svartsjuka och samlevnadsproblematik; manar fram avgrunder under en till synes stabil, trygg vardag. Som i De dödas esplanad, där makarna i sin gemensamma säng upplever ett stort främlingskap. ”Så nära hon var och ändå så långt borta. Blotta tanken att vi låg där sida vid sida och samtidigt befann oss i olika världar var outhärdlig.”

I ”Det andra språket” möter en person som tappat minnet och med ens inte känner igen sig i den tidigare så självklara verkligheten. Han förstår inte ens språket som hans närmaste pratar. Det är en skräckskildring i klass med Kafkas Insekten. Sakta återkommer omgivningen; ”språket öppnade sig sakta men säkert, som en ny spännande värld, ett universum där jag färdades likt en språkets aeronaut”.

Lundell, Ulf, Vardagar 4, 5, 6 och 7. Wahlström & Widstrand

Här något om de fyra tegelstensliknande volymerna Vardagar 4—7; tusentals sidor där författaren allt mer fulländar sin säregna dagboksform.

Lika obönhörligt som Lundell granskar sin samtid, lika obönhörligt granskar han sig själv. Han har synpunkter på det mesta som rör sig i samtiden – på ett sätt som ofta påminner om Lars Norén i dennes dagböcker. Om Lundströms bokradio: ”Hela världen blir en tantfest när hon går igång.”

Som vanligt värnar Lundell sin outsiderposition; ”Jag är min egen general, Högste Befälhavare”. Han är rebellen som inget räds. ”Känns som att jag lever på tvärs mot allt, Kärringen mot strömmen.”

Den egensinniga stilen strösslar som vanligt med generös lundellsk kryddning. ”Sen gicks stad. Vi shoppinglunkade.” ”Lojt i vädren, slött vajande grönska.” Det blåser upp. Det är nån oro som måste få oroa av sej.” ”Härligt aggressiv nordvästvind.” Författaren själv om sin språkkonst: ”Jag vill ha rytm. Luft. Andning. Min skrivmaskin är egentligen ett musikinstrument.”

Just hävdandet av ett eget, personligt språk framstår som en viktig del av Ulf Lundells skrivande. Att inte böja sig för normeringar. I Vardagar 6 skriver han att språkbehandling helst ska vara ett slags ”egenmäktigt förfarande”. ”Det har jag alltid tyckt. Att erövra språket är min största och egentligen största erövring.” Och: ”Jag säjer: lev i ensamhet, sätt dej ner och skriv, ta gärna Hemingways idé om att hitta en sann förstamening som draglok.” Men strax relativiserar han infallet: ”Texten är smartare än författaren. Man tappar rätt snart kontrollen över det hela.”

Utanförskapet har med tiden blivit en viktig del av identiteten. Till del ser han det som en del av 60-talets tidsanda – som han (till del) bevarat. ”Det var hela grejen. Aldrig sugas in i SAMHÄLLET. Maskinen. Den Stora Apparaten. Krossaren, moduleraren, normeraren, straffet.” Samtidigt fortlever vänsterdrömmar. ”Jag är FÖR kampen för en dräglig socialism, MOT galen frikörande kapitalism.” ”Råkapitalismen urholkar våra själar och hjärtan.”

I slutändan förefaller dagsnoteringarna mindre viktiga: projektet framstår snarare – vid sidan av det kritiska granskandet av samtiden – som en kritisk granskning av det egna jaget. ”Jag skriver dom här böckerna främst för mej själv, som en undersökning av landet, världen, mej själv.”

Och mitt i allt: ny kärlek. Och som här ges så öppna uttryck. ”N har många roliga sidor, är till exempel nästan alltid på gott humör, men hon är blyg, tror jag, hon stänger ner sitt fina ansikte, men då och då lyckas jag locka fram det där underbara öppna leendet.”

Och genom allt drar som en stor förundran över alltsammans. ”Vilket gästspel det ändå är, livet. Från ingenstans till in hit, tillbaks till ingenstans.”

Lundqvist, Ingvar Hellsing, Att döda ett geni. Roman. Saga Egmont.

”Hans Rotts liv är som att läsa en tragisk roman” skrev härförleden en kritiker angående nyinspelningar av den numera nästan bortglömde österrikiske tonsättaren Hans Rott. Desto mer anmärkningsvärt att det nyligen utkommit just en roman om denne kompositör. Den heter Att döda ett geni och är skriven av svenske Ingvar Hellsing Lundqist.

Intresset från de svenska förlagen var dock så svalt att Hellsing Lundqvist lät översätta romanen till tyska – vilket visade sig vara ett lyckokast. Picus Verlag i Wien gav 2019 ut boken under titeln ”Wie man ein Genie tötet”. Romanen har gjort närmast succé i Centraleuropa.

Hellsing-Lundqvists psykologiskt inkännande konstnärsroman påminner i mångt och mycket om Jon Fosses storartade roman Melancholia (1995) om den norske 1800-talskonstnären Lars Hertervig, som studerade i Tyskland och i likhet med Hans Rott gick allt djupare in i psykisk ohälsa – och slutligen bröt ihop. Även där handlade det om kärleksbesvikelser och tvivel på den egna konstnärliga förmågan.

Att döda ett geni skildrar en ung tonsättare som lider av förföljelsemani och hallucinationer. Med uppbruten, febrigt nervig och komprimerat effektiv prosa ger författaren starka ögonblicksbilder av en total mental kollaps.

Hans Rott (1858—1884) var Anton Bruckners favoritelev vid Wienkonservatoriet, där han blev vän med bl.a. Gustav Mahler och där han lämnade orgelklassen med högsta betyg. År 1880 fullbordade han en nydanande symfoni (senromantik med inslag av tidig modernism) – som häpnadsväckande nog inte uruppfördes förrän 1989. Senare orkesterverk togs emot relativt väl.

Trots positiv respons tvivlade Hans Rott på sin talang. Likväl fortsatte han komponera. Även i slutet av sitt liv, på mentalsjukhuset, skrev han musik – men i regel slet han sönder notarket så snart det var fullskrivet.

Romanen ger samtidigt en livfull bild av det intellektuella klimatet bland komponisteleverna i det kejserliga men samtidigt mångkulturellt gyttriga Wien, där Marx, Nietzsche och Freud pekar ut nya vägar.

Att döda ett geni följer Hans Rotts tillblivelse som kompositör; idéerna, utförandet, framgångarna. Intensiteten i skaparviljan fångas fint. ”Det fanns blåa harmonier. Han var säker på att det fanns blåa harmonier. Och han försökte fånga dem. Hans händer for ut i luften. Det var som om han hade en fjärilshåv och svepte med den fram och tillbaka. Han skulle fånga de blåa klangerna. Han kom på sig själv med att ha lämnat skrivbordet. Kom på sig med att springa på huk runt rummet och vifta med en fjärilshåv han inte hade.”

Huvudpersonen blir kär, fylls av rusig skaparkraft. ”Louise! Jag ska skriva musik. Symfonier. Jag håller på med min första. Har redan skrivit två satser. Är mitt upp i den tredje – scherzot. Och jag vill arbeta här i Wien. Vill bli dirigent. Eller spela orgel i någon stor kyrka. Är väl det jag helst vill. Orgel är underbart, Louise. Det är mitt instrument.”

Norén, Lars. Dagböcker. Albert Bonniers förlag.

En enastående möjlighet att fördjupa sig i Lars Noréns estetik och tankar om teater erbjuder hans dagböcker, som med tiden kommit att omfatta många tusen sidor. Den första volymen omspänner tiden mellan år 2000 och 2005. Den sist utgivna täcker perioden fram till 2020 och pandemin – den som  slutligen tog författarens liv. 2015 till 2019.

Allt noteras: telefonsamtal, klockslag, väderlek, matinköp, tankar, känslor, hur hans skådespelare klarar eller inte klarar sina uppgifter, hur skrivandet fortlöper – och kärleken… Ju mer han granskar sig själv, desto mer upptäcker han… Genom att skriva om sig själv lär han känna sig själv. ”Boken är jag. Jag är boken.” Han studerar det egna jaget med en iver påminnande om Michel de Montaignes i dennes berömda Essäer (frånsett det faktum att Norén emellanåt kan uttrycka leda inför både sig själv och tillvaron i stort; han är ofantligt mycket mer hudlös och förbehållslös än de flesta som gett sig in i liknande projekt).

Det handlar – som så ofta hos Norén – om längtan efter autenticitet… ”De sista åren måste jag ägna åt självrannsakan och sanning, en sanning så nära sanningen som det är möjligt för en människa att komma. /—/ Risken är att jag inte blir älskad, men det är det värt.” (En liknande uppriktighetslängtan återkommer i exempelvis Sylvia Plaths och Gombrowicz dagböcker.)

Längtan efter kärlek ventileras också emellanåt – liksom rädslan för den: kärlek kan destabilisera högt värderade vardagsrutiner (Noréns ambivalens kan påminna om Anton Tjechovs).

Om sin kultursyn skriver han: ”Den som står mig närmast av de nutida författarna är Botho Strauss. Jag delar hans kulturpessimism och avsky för vulgariseringen och urholkningen av kulturen. Jag upplever inte att det är en kritik från höger. Tvärtom. Det är vänstern som blir förrådd, förråder sig själv om den släpper kontakten med bildningen, som det tog den sådana oerhörda strider för att ernå.”

Lars Norén återkommer ofta till sitt behov av självständighet: ”Jag för en ständig men mycket intuitiv kamp för att förbli oberoende och fri. Det låter barnsligt, men det är underifrån jag skriver och tänker och ser. Det är min läggning. Det grundades tidigt. Före skolan. Jag var helt ensam. Så ensam att det syns på skolfotografierna som om jag har en ljus aura runtomkring mig.”

Samtidigt betonar han vikten av ett skrivande som inte blir instrumentellt, utan tvärtom förmår överraska – inte minst författaren själv: ”Jag vill skriva det som jag inte vet, som jag inte kan. Jag vill gå in i ett annat land, en annan värld, i andra rum. Skrivandet är det som håller samman mig. Det är mitt hem och min själ, men jag vill att det ska vara ett annat hem, en annan själ, som jag inte kände tidigare. Om inte skrivandet kan åstadkomma det, vet jag inte vad det ska tjäna till.”

Även betydelsen av att få vara kontroversiell framhävs. Exempelvis skriver han om det omdebatterade 7:3-projektet (där även fängelseinterner deltog): ”Vill vi leva i ett land där man till slut inte får, inte vågar och till slut inte förmår berätta om komplicerade och svåra ämnen?”

Det finns i dessa enorma textmassor ord som är särskilt frekventa: ”stilla”, ”intensivt”, ”underbart”, ”fruktansvärt”… Det är inte en slump att motsatspar ofta dominerar i Lars Noréns skrivande; just ambivalens ett återkommande fenomen i nästan allt han skrivit (notera en tidig pjästitel: En fruktansvärd lycka).

Sandgren, Lydia. Samlade verk. Albert Bonniers förlag

Lydia Sandgrens uppmärksammade Samlade verk, som 2020 vann Augustpriset, är en roman som med sin metalitterära prägel är som gjord för författaraspiranter. Med andra ord: en roman om att skriva en roman.

Berättarglädjen är påfallande – och avsätter meningar som: ”Solen la sina händer på hennes huvud, hennes skuldror.” Tonen spirituell, men en elegans som drar mot det utstuderade, det överarbetat litterära – men i sina bästa stunder har detta genomarbetade verk både fräschör och lyster.

Samlade verk, som utspelas i Göteborg, handlar om kärlek, vänskap och om skrivandet som ett sätt att söka sanningar, både om sig själv och om andra. Sin energi hämtar den till stor del ur spänningsfältet mellan fiktion och verklighet. Det är en bok som, kunde man också säga, befinner sig på spaning efter litteraturens hemligheter. En litteratur på jakt efter – sig själv.

Sjödin, Linnéa, Bortom Amerika. Roman, Nirstedt

Linnéa Sjödin, född 1991, har debuterat med en roman som utspelar sig i gränsland, i en värld där makt och maktlöshet byter ansikte och där drifterna håller människor fångna och där även det som ser ut som frihet kanske i slutändan egentligen är fångenskap. Linnéa Sjödins hyperkänsliga prosa, här med en roman där brottstycke läggs till brottstycke, låter ljus och mörker spela i ett verk fyllt av ljus och skuggor men där solkigheten, beroende, sexualitet, samtidigt smeks av en blick som allt fångar och som låter det känslokalla gå hand i hand med en smått epifanisk varseblivning.

”Jag lutade huvudet mot fönstret när vi körde genom Queens, barer och nattöppna restauranger skimrade förbi i neon. Mitt ansikte lämnade ett avtryck av fett och damm på rutan när jag vred på mig, mina underarmar täckta av gåshud, luftkonditioneringen i bilen som att andas in vinter. Radion var igång, italiensk opera och sopranens falsett skar genom den kalla luften.”

Det är en prosa där naturalismen samtidigt är lyrik, ungefär som hos den unge Stig Larsson. Här ännu en passage Linnéa Sjödins New York-färgade nutidsskildring: ”Männen i skräddarsydda kostymer, händerna fuktiga runt handtagen på blanka läderfåtöljer. Jag föreställde mig att värmen fick lädret att lukta starkare, någonting som en gång varit levande men inte längre var det.”

Slot Christiansen, Karin, Fuglene synger baglaengs, Roman, Grönningen

Danska Karin Slot Christiansen har haft anmärkningsvärda framgångar med sin första roman, som redan ett år efter debuten är på väg i en fjärde upplaga, samtidigt som författaren redan lär vara igång med en fortsättning.

Fåglarna sjunger baklänges, som titeln lyder, låt vara att boken ännu inte utkommit på svenska, är en djuplodande psykologisk roman där medelådrig stabilitet utmanas av ouppfyllda drömmar och ett slags vardagslivets otyglade frustration. Drömmarna sladdar iväg, mot driftsutlevelse och otrohet – och jorden skälver under till det yttre stabila förhållanden. Här möter två väninnor i olika belägenheter och som romanen med väl tillvaratagen spänning följer längs en väg där starka krafter satts igång. Förnuft och känsla som skilda världar och stabila, välutbildade människor förvandlas med ens till värnlösa marionetter som blivit statister i sina egna liv. Inte minst några psykoanalysscener belyser skickligt dylika känslor. Nutida relationer speglas på ett både inkännande och igenkännande sätt som – här finns en samtidskänsla som får mig att minnas Kirsten Thorup.

I berättelsens slutända har gjorts dyrköpta erfarenheter. ”Hjertet er intelligent. Det beskytter sig selv. Og på den måde går begge i et forhåld, også den, der bedrager, glip af den aegte og dybe kaerlighed, som fordrer sandhed.”

Österlund, Helena, Det enda som blir kvar. Nirstedt

Helena Österholms debuterade 2012 med diktsamlingen ”Ordet och färgerna”; en volym som renderade henne Borås Tidnings debutantpris. Efter att därefter ha gett ut två romaner återvänder hon nu till poesin. Det enda som blir kvar är en förbluffande stark volym, där hon med små medel, upprepningar och förskjutningar nästintill hypnotiserar läsaren.

Återkommande, lätt varierade återtagningar bildar ett slags mantran; hävstänger genom allt det svåra. ”Börja om”, ”Börja om igen”, ”Ta det från början”, ”Jag börjar om”…

Det är som att diktjaget i dessa vindlande långdikter speglar sig i textens förvandlingar – och genom olika maskeringar utsätter sig för ett omgivande ”mörker”; försöker sondera det, lära känna det, besvärja det. Mörker, förtvivlan, faror – alltsammans återkommer, ofta i djurgestalt, men i olika gestaltningar.

Man får intrycket att diktjaget söker undkomma en smärta genom att envetet utsätta sig för den – som i ett självskadebeteende. Diktandet får samtidigt funktionen av besvärjelse: ett sätt att renas, försöka förvandla mörkret till ljus. Alkemi.

Helena Österlunds närmast naivistiska minimalism, fylld av ideliga upprepningar och metamorfoser, som i en sagobok, må till det yttre präglas av lätthet, men de rytmiserade, prosaliknande utsjungningarna döljer samtidigt stor fingerfärdighet, och en strukturell medvetenhet som närmast ter sig musikalisk. Både den monomana stilen och den suggestionskraft som utgår från ordens ”enkelhet” kan emellanåt påminna om Jon Fosse, i synnerhet hans nittiotalsidiom.

Diktjaget framstår som en avatar som i olika förklädnader skickas ut i skilda situationer. Stundom acceptans, stundom en hjärtats oro som leder till ett fortsatt sökande. ”Hjärtat är det ömtåligaste jag har/ Jag kan kalla det för något annat om jag vill/ Ord är ändå bara ord.”

I likhet med den klassiska folksagan rymmer Helena Österlunds sagoaktiga metamorfoser uppenbara djupskikt. Konkretionerna härbärgerar djupa sediment av symbolik.

Diktjaget betraktar ett slags förvrängd bild av vardagsverklighet; en underjord besläktad med Noréns och Ekelöfs. Och mitt i alla faror: den återkommande drömmen om att få vingar, kunna flyga. Det lyckas bara indirekt: själva skrivandet blir istället denna akt av ”flygande”.

Helena Österlunds begåvade lyrik skimrar av en personlig, egenartad stil fylld av både suggestiva och pregnanta bilder. ”Handlederna är känsliga”, konstaterar diktjaget. ”Jag finner någon sorts skönhet i det/ Jag vill finna skönhet i allt/ Jag vet inte varför det är viktigt/ Jag behöver inte veta varför/ Jag behöver vara vaken/ Vaken och känslig.”

 

FACKLITTERATUR

En värmländsk Hitler. Birger Furugård och de första svenska nazisterna. Anna-Lena Lodelius. Historiska media

Här berättas ingående den värmländske distriktsveterinären som blev ledare för det första svenska nazistpartiet – och om dess uppgång och senare fall. Det svenska nazistpartiet inspirerades av Hitler och var det första utanför den tyskspråkiga världen. Anna-Lena Lodelius har gjort ett ingående, välresearchat och avslöjande porträtt om både Birger Furugård och om den tidiga svenska nazismen – som under andra omständigheter, kanske en större ekonomisk kris, kunnat få än mer luft under vingarna. Nu blev det inte mycket mer än en ganska osjälvständig blåkopia av det tyska moderpartiet och ”Deje-Hitler” blev i slutändan snarare ett luftslott än det reala hot mot den socialdemokratiska hegemonin som han och hans gelikar hoppats på. Furugård framstår i efterhand som en tämligen slät och naiv figur som drömde om något han aldrig förmådde realisera. Han fick heller aldrig det stöd från de tyska partivännerna som han hoppats på – som den gången, 1927, då han i tyska Essen lät sig fotograferas tillsammans med Hitler och Goebbels. Summa summarum: en ytterst välskriven och avslöjande dokumentär.

Konsten att flytta till landet. Anders Möller, Volante

Att det pågår en ny grön våg blir allt mer uppenbart, och precis som i början av 1970-talet minskar Stockholms befolkning medan den i många landsortskommuner ökar. Priserna på enkla små gårdar har på bara några år fördubblats. Journalisten Anders Möller lämnade redan 2011 huvudstaden för att i stället bli självförsörjande småbruksbonde i Sörmland. Här hans osminkade rapport från denna omställning; en oromantisk, realistisk och öppen redovisning av alla både fördelar och nackdelar med en sådan omställning – samtidigt som han vidgar perspektivet och allmänt diskuterar hur realistiska detta slags gröna vågen-drömmar verkligen är i ett samhälle uppbyggt som vårt. Slutligen landar han i ett slags kompromiss, där utopierna efter mötet med krass verklighet mynnar i följande utsaga: ”Det går att leva ett gott liv på landet – och fortfarande vara en del av civilisationen.”

 I tidens skugga. Olle Wästberg. Ekerlids förlag

Olle Wästbergs memoarer, som till stor del rör sig inom det politiska fältet, präglas av oförblommerat framhävande av egna insatser och en namedropping som till slut blir smått parodisk. Det hela artar sig till ett slags uppräkning av prestationer inom de olika fält Olle Wästberg varit verksam, men just detta fokus på framhävandet av egna meriter och förtjänster förtar mycket av dessa i och för sig spännande blickar i samtidshistorien – och det hela får sist och slutligen lite av prestationsmaraton över sig; en uppräkning snarare än en nedstigning – och undertiteln ”Verksamhetsberättelse från 1945” blir i huvudsak just detta: ett framhävande av insatser och upplevelser under hela efterkrigstiden.

Lyckans gåta. Carl-Johan Malmberg. Wahlström & Widstrand

En av de senaste årens stora läsupplevelser: Carl-Johan Malmbergs djupt inkännande, kunniga och omfattande verk om Marcel Prousts stora romanverk På spaning efter den tid som flytt. Lyckans gåta ger en rad initierade panoreringar över romanverket men också ett antal detaljstudier; analyser som vittnar om Malmbergs stora förtrogenhet med det modernistiska verket, baserat på femtio års läsning av verket. Carl-Johan Malmberg dröjer också vid romanen som en berättelse om skapandets villkor i största allmänhet, samtidigt som han betraktar Prousts verk som något av en handbok i levnadskonst. Han omtalar själv sitt verk som ”en serie vandringar” i det väldiga romanverket – och som läsare följer man gärna med: Carl-Johan Malmbergs guidning fördjupar bilden av Prousts roman samtidigt som den inspirerar läsaren till vidare läsning eller omläsning. En bragd – och ett måste för alla Proust-älskare, och som här får skarpa och tydligt formulerade inblickar i det fundamentala växelspel mellan lycka och olycka som Malmberg identifierar som en fundamental del i Prousts mångfacetterade minnesbok.

Några år innan Proustboken gav Carl-Johan Malmberg för övrigt ut en egen minnesbok, Guldåldern. Den består av korta, ibland fragmentariska brottstycken ur det egna livet; såväl polerade som råhuggna brottstycken ur gånget liv som här åter lyfts upp i ljuset. Det är djupt personliga texter; minnen som kretsar kring läs- och konstupplevelser (emellanåt rena epifanier) och möten med människor som betytt mycket för författaren. Carl-Johan Malmberg blickar tillbaka på sitt liv, tycker rentav att den handlar om hur han som människa med åren mognat. ”Tänker mig att det inte bara speglas i boken utan också främjas av den. Att skriva sig till större mognad.”

Nomad. Den läkande kraften i att vandra och bli ett med naturen. Ulrica Norberg. Harper Collins

Efter att ha gett ut ett tiotal böcker om yoga, hälsa och träning har Ulrica Norberg återkommit med en rikt illustrerad volym där hon fokuserar vandring som att sätt att förbättra inte bara sin hälsa utan också sitt psykiska mående. Människan, skriver hon, har genom tiderna varit en vandrande nomad och vandring hjälper oss att hitta balans. Hon ger en rad praktiska tips kring vandring och berättar om sina favoritleder, både i Sverige och runtom i världen. Boken, med underrubriken ”Till alla som längtar efter frihet”, torde kunna inspirera många. En bok fylld av personliga vandringsminnen och mogna reflektioner kring vikten av balans och återhämtning.

Präst bakom galler. Birgitta Winberg. Ekström & Garay

Fängelseprästen Birgitta Winberg, vars berättelse nedtecknats av frilansjournalisten Kari Molin (av skäl som inte framgår), utkommer en ytterst läsvärd bok som i mångt och mycket kan ses som en humanismens appell i ett läge där begreppet kriminalvård allt mer begravs under förhållanden där repression och hårda tag ersatt de drömmar om en mer mänsklig syn på brottslingar som under 1970-talet delvis reformerade dåtida fängelser.

Birgitta Winberg skriver att hon med sin arbetarbakgrund aldrig känt sig hemma ”i kyrkans medelklasspräglade miljö” och att hon sett det som sin kallelse att arbeta i miljöer som häkten och fängelser – miljöer där hon fått möta människor som vidgat hennes förståelse för brottslingar och samtidigt komplicerat hennes bild av ondska ”och att ingenting är enkelt eller svartvitt”. Frikostigt delar hon med sig av sina erfarenheter – och insikterna är många. ”Överhuvudtaget är känslorna avskalade i häktet, maskerna faller av. Faktiskt kommer det goda som finns i människor ofta fram.” ”Människor är inte bara onda eller goda, utan både och. Händer som slår, som kanske stryper, kan också smeka, klappa och vara snälla.” Och, slutligen: ”Det finns en gudagnista i varje människa och den kan man upptäcka efter lång isolering.” Detta är en bok som inte minst hårdföra anstaltschefer och fångvaktare borde läsa och dra lärdomar av.

Soldat i Waffen-SS. Ett ögonvittne berättar. Johann Voss. Övers. Hans Dalén. Historiska media

Under pseudonym Johann Voss har den tyske före detta nazisoldaten Johann Voss utgett sina memoarer, där han ingående – och med egna fotografier – beskriver tiden som SS-soldat från 1943—1945 och tiden efter krigsslutet, då han som så många andra tyska soldater satt internerad i läger och bevakades av de allierade. Det är en detaljerad och mycket välskriven minnesskildring, helt i klass med genreklassiker som På västfronten intet nytt och Väinö Linnas Okänd soldat. Författarens minnen från uppväxtåren, i burgen medelklass och i en så bildad omgivning, med klassisk musik och samtal om litteratur, förstärker bilden av kriget som att samhällets fernissa fullständigt spricker och rent barbari tar vid.

Speltoken. Hugo Alfvén och rosens klang. Tobias Lund. Gidlunds förlag

Musikvetaren Tobias Lund, vars avhandling belyste Franz Schuberts sångkompositioner, har utkommit med en ambitiös volym där han fördjupar sig i Hugo Alfvéns verk, tonsättningar som gärna kopplas samman med biografiska omständigheter. Tobias Lund säger sig i förordet ha skrivit denna bok ”av lust att fabulera”. Visserligen tvärnitar han efter denna utsaga och frågar sig om den lusten går ihop med hans därtill vetenskapliga ambition? Svaret han ger är att ”fantasin eldas i mötet med musiken och de historiska källorna”.

Monografin ter sig därmed knappast byggd på vetenskaplig grund. Här möter ett slags personskildring av det slag som var populärt på Fredrik Bööks dagar: breda life&letter-panoreringar där liv och verk tätt vävdes samman, utan besvärande teoretiska ramverk men med desto mer plats för berättarlusta och spekulationer.

Hugo Alfvén bär redan som ung en dragning till pompös nationalromantik som var på modet under tidigt 1900-tal och där inte minst folkmusiken romantiserades och sågs som en ofördärvad källa. Den musik han skapade var djupt präglad av det tidiga 1900-talets tonspråk och jag tycker nog att Lund tydligare kunde ha lyft fram det faktum att hans verk från mellankrigstiden och framåt betraktades som allt mer daterade. ”Den åldrige Alfvéns musiksyn var cementerad”, skriver Lund. Jo, men nog fanns redan tidigt en hel del cement.

Tobias Lund kryssar sig fram mellan schablonbilder av Alfvén som å ena sidan ”en musikens kung” alternativt ”en banal och irrelevant föredetting”. En av bokens stora förtjänster är att den ger plats för såväl ett slags beundran som kritisk granskning – där bilden av en förmodad sexmissbrukare i mångas ögon solkat Alfvéns traditionellt höga rang som nästintill nationalkompositör. Tobias Lund skriver: ”Med sin syn på den ideala kvinnan som ett kärlekshelgon är det inte förvånande att Alfvén hade svårt att fördjupa relationer med faktiska kvinnor.” Och: ”Sannolikt var det utsvävande kärlekslivet både ett medel för att döva ångesten och en bidragande orsak till samma ångest.”

Behovet av kärlek och lycka tycks med tiden ha blivit en besatthet likaväl som en fälla. Eller med Lunds ord: ”För Alfvéns del verkar glädjen med tiden ha blivit både drog och plikt.”

Sammantaget en monografi där författarens stora förtrogenhet med sitt ämne firar triumfer, inte minst i de uppfinningsrika och rikt givande analyser han ger av ett flertal centrala musikaliska verk.

Turister i Tredje riket. Vittnesmål från nazismens framväxt. Julia Boyd. Övers. Manne Svensson. Albert Bonniers förlag

Julia Boyd, född 1948, har efter grundligt research skrivit en oerhört intressant bok där hon genom att bland annat återge historiska dokument såsom brev, dagboksanteckningar och tidningsartiklar skildrar hur det var att turista i Tyskland under mellankrigstiden, under den period då nazisterna tog ett allt fastare grepp om nationen samtidigt som propagandamaskineriet framställde skeendena som att utvecklingen på många sätt var positiv och att turister var välkomna till landet som nu allt mer satsade på sociala och tekniska framsteg.

”De spektakulära fackeltågen och hedniska festivalerna som var så vanliga i Tredje riket var förstås något som utlänningar ofta kommenterade. Vissa fann dem stötande, medan andra tyckte att de bara var grandiosa uttryck för Tysklands nyfunna självförtroende. Många tyckte att det verkade som om nationalsocialismen hade ersatt kristendomen som landets officiella religion./—/ Utlänningar fick ständigt höra att bara Tyskland stod emellan Europa och de röda horder som var redo att svepa fram över kontinenten och tillintetgöra civilisationen.”

Men det blev tvärtom: bålverket för civilisation tillintetgjorde en stor del av civilisationen.

Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall. Harald Jähner. Övers. Svenja Hums. Daidalos.

Här en högintressant, perspektivgivande och synnerligen välskriven bok skriven av journalisten Harald Jähner, tillika professor i kulturjournalistik i Berlin. Författaren ger här breda panoreringar och talande detaljnedslag om livet i det utbombade Tyskland efter krigsslutet försommaren 1945. Anslaget är brett och Jähner använder sig därtill av dagböcker, litteratur, tidningsartiklar och annat för att mana fram och på olika sätt belysa hur människor levde, tänkte och handlade – i ett land där gloriösa fantasier spruckit och hela Tyskland nu befann sig i ett kritiskt nolläge. På område efter område, och med en skärpa som gör flera av scenerna nästan filmiskt tydliga, manar författaren fram förhållandena som rådde och beskriver hur befolkningen reagerade på de ofta fasansfulla förhållanden, med bostadslöshet, svält och nödtorftig byteshandel, som rådde fram till valutareformen och en ökad stabilitet i samhället – samtidigt som den ryska ockupationszonen allt mer isolerades och utvecklades till en kommunistisk stat, DDR.

Det fanns dock intressanta skillnader i hur segrarmakterna behandlade den tyska civilbefolkningen. Ryssarna betraktade det fallna naziväldet som en terroristisk diktatur över arbetarklassen och tenderade att inte se någon inneboende ondska hos tyskar i allmänhet utan snarare att tyskarna i gemen varit ”Hitlers offer”. De amerikanska soldaterna däremot hade fått följande förhållningsorder: ”Utan att för den skull visa hämnd- och hatkänslor bör amerikanarnas uppträdande uttrycka kylig fientlighet och antipati.” Exempelvis var amerikanarna ålagda att inte skaka hand med tyska medborgare, att inte dela ut choklad, inte gå ut och äta tillsammans, etcetera. Dessa regler suddades dock ut efter bara några månader.

—

Björn Gustavsson