När Sverige blev rött

Inlagd av Sten Wistrand Krönika söndag, juli 24th, 2022

Det var under 1700-talet som Sverige började bli rött, och det var de högre samhällsskikten som drev på. När folket under 1800-talet i allt högre grad började ta efter valde överklassen att bli gul.

Nej, jag pratar inte politik. Jag pratar färg: fasadfärg, slamfärg, rödfärg. Den svenskaste av alla färger? Men det är först mot slutet av 1800-talet som den kommit att prägla landsbygdens hus och lador och sålunda givit upphov till senare sånger som ”I en röd liten stuga / ner vid sjön ska vi bo” och ”Röda stugor tåga vi förbi” . Den senare var rent av av Kungl. Maj:t fastställd som s.k. stamsång och ett obligatoriskt inslag i den svenska skolan mellan 1949 och 1969.

Idag domineras rödfärgsmarknaden så fullständigt av Falun att ”Falu rödfärg” närmast har kommit att framstå som ett produktnamn snarare än som ett varumärke. Rödfärg som produkt är ett skyddat begrepp och får inte blandas ihop med röd färg – varken bildligt eller bokstavligt. Här är det med andra ord i högsta grad röd flagg för särskrivning. Rödfärg är slamfärg med järnoxidpigment, ett slags färgsatt löskokt rågmjölsgröt med en tillsats av vitriol som bidrar till färgens konserverande egenskaper. Det händer också att man tillsätter en skvätt linolja.

Rödfärgen är i sig är inget dalaprivilegium, och att den skulle komma att associeras med just Falun var långt ifrån självklart när det begav sig. Lika gärna, med en annan simple twist of fate, hade vi kunnat se ”Dylta rödfärg” breda ut sig på butikshyllorna och uppfatta slamfärgen som en sann Närke-produkt.

Om detta kan man läsa i senaste numret av Aktstycket (juni 2022) som är medlemsblad för ArkivCentrum Örebro län. Där reder redaktören Håkan Henriksson ut rödfärgens historia, och som gammal närking kan man räta på ryggen.

Det äldsta belägget för bruket av rödfärg är från 1573 när taket på Stockholms slott målades med ”gruvkli” från Kopparberget i Dalarna. Men 1586 satte man igång med tillverkning på Dylta bruk strax norr om Örebro. Till en början användes färgen för att efterlikna röda tegelbyggnader nere i Europa, som när man rödfärgade Julita styckebruk på 1600-talet. I början av 1700-talet var en stor del av landets herrgårdar rödmålade, men även bergsmansgårdar, kyrkor, officersbostäder och prästgårdar. Och snart lyste även städernas hus i rött, åtminstone ut mot gatan. När kreti och pleti började bo i röda hus förlorade färgen i status, och nu blev herrgårdarna i stället strukna med gul oljefärg för att se ut som vore de byggda av sandsten.

Färgproduktionen vid Dylta gick lite upp och ner, men 1839 kunde man leverera 4286 tunnor, vilket var dubbelt så mycket som i Falun. Eftersom man också var igång i Ridkärr, Risbacka och Gammelbo stod Örebro län för drygt 60% av landets totala tillverkning. Redan 1858 hade Dylta förlorat tätplatsen till Falun., men det dröjde till 1942 innan man helt slutade med verksamheten. Då hade man också övergått till att sälja färdigkokad färg i stället för tunnor med pigment.

Sedan 2014 finns faktiskt åter en möjlighet att köpa rödfärgspigment från Bergslagen. Det är Kopparbergs Pigment AB i Bångbro som tagit upp produktionen med en modern och miljövänlig metod. Men man nyttjar samma gruvvarpar som användes av Ridkärrs rödfärgsverk på 1800-talet.

Nog lever fortfarande hos många drömmen om en röd liten stuga ner vid sjön. Och skulle man nu inte lyckas få tag i en så finns det i alla fall åtskilliga att tåga förbi.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.