Roman: Babetta
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, mars 2nd, 2022Nina Wähä
Babetta
Norstedts förlag. 328 sidor. Nyligen utkommen.
I författaren och skådespelaren Nina Wähäs nya roman, Babetta, leks det en hel del med schabloner inlånade från filmvärlden. För just film är en viktig del av boken. Den centrerar kring Katja, snart doktorand i filmvetenskap, och hennes vän, Lou, den stora filmstjärnan. En fråga som alltid ligger i bakgrunden är, om det en bok om vänskap berättad genom filmreferenser, eller är det en bok om film berättad genom en vänskapsrelation. Ovissheten stannar kvar efteråt.
Katja, vår berättare, är besatt av sin bästa vän Lou. Hon är så pass genomsnittlig på alla vis att det inte finns något intressant om henne. Hon kan inte ens var deprimerad på ett intressant vis, så pass genomsnittlig är hon. Till skillnad från Katja är Lou motsatsen till genomsnittlig, hon är extraordinär på alla vis. Vacker som få – och hon vet hur hon ska använda sig av det – disciplinerad och alla sammanhangs centrum.
Vännernas relation är något asymmetrisk. Den är alltid på Lous villkor. När hon ber Katja komma till hennes hem i Frankrike på obestämd tid, är Katja inte sen med att inställa sig. Väl där händer kanske egentligen inte så mycket, men ganska snart finner de två vännerna sig i ett triangeldrama med Lous partner, filmaren Renaud.
Boken är skriven med inslag av talspråk, och osäkerhetsmarkörerna – ”jag vet inte”, ”kanske”, ”tror jag” – står täta. Stilen ger boken ett naturligt tempo, men framför allt tillåter den texten att enkelt pendla mellan olika lägen. Den kan gå från lättsamt till allvarsamt fort, likaså mellan det mer vardagliga och det mindre vardagliga.
Det görs en hel del referenser till film. Bland annat nämns regissören Quentin Tarantino, känd för sina genrefilmer. I sina filmer brukar han utnyttja stilistiska drag som är typiska för en specifik genre, för att sedan lägga till egna element och så överskrida filmens genre. Man undrar om Wähä försöker göra något liknande med schablonerna. I slutändan verkar ändå filmreferenserna mest fungera som ett bollplank och just som referenser.
Referenserna hjälper berättelsen få fram en hel del kritiska, feministiska poänger som görs i bokens andra hälft. Renaud blir indragen i en mindre skandal, en filmvän har förgripit sig på en rad kvinnor, och hur män håller varandra om ryggen diskuteras. Men kvinnor håller varandra också om ryggen? Är inte det principiellt samma sak? ”Det är samma sak, Katja. Bara det att dom har makt, det har inte vi. Men alla skyddar sina vänner. Det är liksom det som är vänskap”, menar Lou.
Poängerna genom boken är riktiga, men de känns ibland något lagda ovanpå. Att de göra det, beror på att boken spretar. Handling är i det stora hela förutsägbar, och det får den gärna vara eftersom boken leker med schabloner. Men samtidigt undrar man vad handlingen egentligen är. Självklart kan berättelser ofta ha flera parallella handlingar, men en handling brukar dominera. Är Babetta en berättelse om hur det är att vara kvinna i filmbranschen, är triangeldramat knutpunkten i boken, eller är det Katjas besatthet av Lou? Är hela boken mer en meditation över filmkonsten? Även om de olika spåren överlappar varandra på ett smakfullt vis, är det ibland svårt att veta vad som egentligen berättas.
Leken med schablonerna gör också att boken har en del oförutsägbara vändningar, men de är ändå mindre viktiga för handlingen som helhet. Men eftersom handlingen som sådan är något oklar, kan det oförutsägbara skava något.
Den kanske mest lyckade schablonen är att boken avslutas med ett alternativt slut, en Director’s cut. I denna andra klippning, staplas klichéer på varandra, och det finns delar av den som påminner något om mordgåtan i Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij, men med mer fokus på det dramatiska. Den kärlek och glädje till film som genomsyrar hela boken slår ut till fullo och boken tar nästan formen av en genrefilm.
Babetta underhåller och den imponerar med sin stil. Men vad är det egentligen som berättas för oss?
—
Isak Adolfsson
